Modemlands alldeles egna indianhövding.

Idag har jag sett min indian igen. Första gången han kom incyklande på sin rostiga skrothög till cykeln, slank han in i butiken och presenterade sig som en världsmedborgare. Då hade jag ingen större koll på priserna ännu, så när han pekade på blomma efter blomma pep jag fram att "ja den där.. eh, den kostar 40 kronor", "den där kostar visst också 40 kr," "nejmen, ännu en blomma för 40 kronor!" osv. Slutligen, efter att ha gått igenom nästan alla grönväxter i affären, pekade han på en blomma jag inte hade någon som helst priskänsla för. Han börjar väl undra vad det är för idiotbutik han har hittat till om jag påstår att ännu en blomma kostar 40 kronor, tänkte jag och sprang över till kontoret i byggnaden mittemot för att fråga eventuell standardpersonal om blommans pris. Den kostade tydligen 40 kronor. På riktigt.

En annan gång försökte han inleda en diskussion om latinska växtnamn. "Jag är ledsen," fick jag förklara, "men jag kan tyvärr ...väldigt... få (möjligen ett eller två) latinska växtnamn. Men fråga mig något ekonomiskt istället så kan jag säkert ge dig ett mer kvalificerat svar," så log jag. Då synade han mig närmare," Ja, jag tyckte det var något knasigt med dig!" sa han utan att le det minsta.

Sedan har han kommit in och frågat mig om en blomma som han köpt (en fredslilja - hans "själsfränder") verkligen utvecklades som den skulle. Varje gång han kommer in har han något udda ärende, så indianen utgör en fin kontrast till det annars ganska tantiga utbudet i min affär. Det är kul med ett avbrott i rutinen. För även om det ibland kommer in någon intressant person under 43 som berättar om FN tjänster och galna thailändare och världen utanför ankdammen, är det oftast samma gamla vanliga tanter som kommer in och vill diskutera släktförhållanden eller vad PålOschasKal hade för sig för fuffens på vallen i söndagsnatt. Och alla har sådan koll att det är skrämmande. Så indianen är lagomt exotisk och underhållande när han kommer invirvlande kanonbrunbränd (tanterna är ganska bleka), snusande (det är obligatoriskt för alla av det manliga släktet att snusa i Modemland om man är under 50. Över 50 röker alla pipa.) och alltid lika barfota. Faktiskt verkar hans garderob inte rymma mycket mer än ett par svarta jeans och en för liten väst. Men sommaren är ju inte slut än.

En litet cd-paket.

Overstayed my Welcome.

Det är Modemland som river och sliter i mig.Här är varenda skrymsle så fullproppat av minnen som blir så levande och påträngande att jag förväntar mig att snubbla över en skugga, en glimt av något undanskyfflat, så fort jag vänder mig om. Tillsist inbillar jag mig att jag tvingas sparka ner skuggfigurer bakom varje sten. Jag borde sätta mig ner och konfrontera mina spöken. Min tystnad tolkar de som om jag inte bryr mig; när sanningen är att jag inte orkar med deras anklagande blickar. Nu är jag bara en inkräktare på deras revir. För att gå vidare stänger de mig ute och låtsas inte längre se mig, precis som jag lämnat dem begravda bland skuggor och halvdöda minnen som bara blir till kött och blod i Modemland. Ingenstans är vemodet och längtan så djupt rotade som här. Skogarna, myrarna, sjöarna, fälten, den spruckna asfalten och de övergivna vallarna, allt det som utgör kärnan i Modemland, basunerar ut så mycket vemod att det skapar ett brännande eko inom mig.

Burn My Castles Blue

Av alla mina kompisar önskar jag att jag vore mer som F. Hon är ständigt glad och sorglös, tar allt som det kommer och låter inget rubba hennes lugn. Jag är ofta avundsjuk på F. Hon får allt att verka så enkelt. Och.. kul. "Särskilt kul är det väl ändå inte att kontrollera avloppsbrunnar dagarna i ända F?" "Jo," säger hon och strålar sådär som hon alltid gör. "Det kanske låter konstigt, men när det är det man vill syssla med, ja då är det ju faktiskt superkul!" Och jag ler plikttroget tillbaka och låtsas att jag förstår - fast jag förstår ju egentligen inte alls. Men jag önskar att jag kunde uppbåda ett lika skottsäkert yttre.

Själv är jag en fruktansvärt jobbig människa. Jag analyserar, grubblar och svävar runt i något bottenlöst djup där allt bara är olika nyanser av svart. Att nå ytan är plågsamt. Att andas. Att upptäcka att de rosa puffmolnen bara var en villfarelse. Hur mycket jag än skrubbar och tvättar finns det svarta fortfarande kvar. Det går liksom inte att springa ifrån sig själv. Men jag är ruskigt bra på att övertyga mig själv om att det faktiskt är möjligt.

Förgyller inte sommaren.

Absolut sämst i juli 2006:

Paris Hiltons Stars are blind.
Göran Persson.
Hemköps persikor.
Israelkonflikter.

Driving One of Your Cars.

Pappa samlar på bilar; ju äldre desto bättre. Men att under skoltiden bli hämtade i en trött, skramlande 60-talsbil, var förstås måttligt roande för oss barn. Pappa, du kan stanna här om du vill, jag kan gå härifrån, osv.

Men bilar är alltså pappas hobby. Så när Midnattsolsrallyt rullade förbi grannstaden, blev jag och Eskimåmor ivägskickade med kamera och strikta order om att ta massor med bilder på de legendariska rallyprofiler som skulle dyka upp. Jag tog min käre far på orden och minglade plikttroget runt bland rallyveteraner och bilfantaster som glatt pekade ut rallykändis efter rallykändis varefter jag tog hundratals bilder på växande ölmagar och gamla, upputsade bilar. När stora kändisar (!) som Björn Waldegård kom insusande blev jag uppmanad av entusiastiska hjälp-veteraner att snabbt springa ner och bekanta mig med honom, för han är ju en av de riktigt stora. När jag svettig och anfådd kom fram till Björn knäppte jag snabbt av ett tiotal extremt ointressanta bilder på motorhuv, baklysen och ratt. Men vad vill man egentligen ha bild på? funderade jag och tog istället ett stadigt tag om Björns midja och bad honom att le stort in i kameran. Sedan dundrade så många rallyprofiler in (får jag höra) att jag gick helt upp i min uppgift. Och just då kändes det mer som om jag jagade hippa popidoler än rallyveteraner vars namn egentligen var totalt okända för mig.

När pappa fick se tjusiga bilder på Eskimåmor som ger Björn Waldegård en stor kram, blev han så avundsjuk att han drog slutsatsen att det är dags att säga upp sig. Det är helt otroligt, säger han, att ALLA människor, verkligen ALLA, tom Eskimåmor som verkligen HATAR bilar, kan gå på Midnattsolsrallyt, medan jag, som verkligen VILLE gå, aldrig någonsin hinner.

Den store himself - Waldegård.

Cred till MG för titel. Jag avsäger mig allt ansvar.

Make a Wish, Fly a Fish.

Blommor är min nya hobby. De äter all tid.

Spelmän på grönbete

Sommaren i Modemland dansas och spelas in med bygdens olika spelmansstämmor. I dag var det alltså dags för stämma nummer 1:

100 kr i inträde om du inte har folkdräkt, då får du komma in för en blygsam 50-lapp. För 100 riksdaler får du nöjet att köpa ostkaka, köpa kaffe, köpa korv, köpa våfflor, köpa kolbulle, köpa glass, köpa vegetariska kebab-varianter på nybakat tunnbröd som serveras av barfotafolket från Ljusbacken, köpa lotter, köpa sill, köpa pitepalt... ja du kan helt enkelt köpa rätt mycket. Vad får du mer för 100 kronor? JO, du kan träffa folk du bara träffar en gång om år (varje spelmansstämma) med vilka du kan sitta ner, konversera och köpa något att förtära. För 100 kronor får man även fotsvett och röda näsor. Lokala dansklubbar brukar även ha någon slags uppvisning. Kanske är det den och all gratis toalett-användning (tänk på allt toapapper och tvål som går åt) som kostar 100 kronor:

Fiolspelande folkdräkter.

Och så kan man, om man är händig med fiolen, delta i något av hundratals än-den-här-då-olle,-den-här-visan-kan-jag-spela-bättre-än-du-kom-igen-nu-
gubbe-och-rör-på-fingrarna-battles, som pågår på området.

Tråkig som jag är vägrade jag folkdräkt och dök upp i kjol och linne. Jag blev av med mycket pengar och otroliga mängder salt kroppsvätska. Min näsa är återigen Rudolf-röd och jag är som efter varje stämma mentalt söndermanglad.
Enkelt recept på botemedel:

1 hink distans
2 koppar katte
1 kväll på elvan