Panduroäckel.

Jag känner prestationsångest inför pyssel&knåp-personer.

Varför kan inte jag vara en pyssel&knåp-person?

Bäst just nu: The Truth Beneath the Rose.

Nästan en timme spenderade jag i felias butik mitt i stan.

Resultatet?

Jag kan fortfarande varken mmsa eller ta emot mms. På torsdag lovade feliapojken att han skulle wipa rent minnet på min röde vän. "Så får vi se hur det går," tillade han trött.

Prognos:

Sådär halvtaskig. Jag är rätt säker på att han kommer att misslyckas brutalt. På torsdag tänkte jag klampa in på the phonehouse och se om inte de kan erbjuda mer kompetent hjälp.

Slutsats: Vänta med att skicka mig fler MMS.

The Heart of Everything.

Ny Within-skiva, jag är eld och lågor!

Frozen.

Två franska popstjärnor tolkar Madonna.

Fröken präktig.

Så killarna på mitt jobb har tydligen mycket upptrissade vadslagningar inför varje firmafest om vad som ska hända. Ett mycket uppskattat tema verkar vara vem som ska få fomkull receptionisten, som, bör tillägas, har stadig pojkvän sedan 8 år. Detta är dock inget som får killarna att stanna upp och fundera över sitt val, faktum är att detta inte betyder ett endaste dugg. Och kanske är det så, att just på firmafester är det fritt fram. Det som händer på en firmafest stannar på en firmafest. På måndag är allt som vanligt, vi är kollegor som om inget hänt.

Or not. Jag håller dessvärre inte med. Råkar man ha skaffat sig en fru så har man. Har man barn så är det ännu värre. Kalla mig gärna gammalmodig; så konservativ är jag. Så när jag får höra att en lismande smörsoppa till pojkvasker glatt spottat ur sig kommentarer som inkluderar mig och honom och en viss finlandsbåt, skrattar jag hjärtligt. I och för sig har jag redan anat ugglor i mossen när sagda pojke plötsligt börjat le som en fånig idiot så fort jag kastat ett öga på honom. Att han hemma har en fyraårig dotter och en fru som (säkert) bakar alldeles perfekta bullar, gör att han i mina ögon har en stor fet offlimits-skylt fastnålat på sitt bröst. Samtidigt, eftersom jag tydligt avfärdat mina kära kollegor tidigare, har jag stämplats med "ordentlighetsstämpeln". Det kommer aldrig gå, hörde jag att någon opponerat sig, henne kommer du aaldrig att få.

Det är bra med välinformerade spioner i fiendens läger.

But Baby I'm the Worrying Kind.

Underbara, fantastiska, jättesöta Ola Salo.

Han kom, han såg, och tja, han var. Överallt liksom. Ända fram till tv-soffan strålade han.

Jag som klamrat mig fast i det läger som benhårt dissat The Ark.
Skämmes.

Vinner de inte är det något som är pinsamt fel.