The Lugg

Jag gillar min nya frisyr massor. Det är förunderligt kort och lättvårdat. Otroligt. Jag kan kamma igenom det på morgonen utan att det står som en risbuske runt huvudet resten av dagen, fatta, kamma det. Vilken lyx! Kul att ha lite lugg igen också, även om jag har fått skumma kommentarer. R beskådade underverket och påpekade att du ser ut precis som du gjorde när du kom hit, men du såg ju bra ut då. Observera då:t som smög sig in i den meningen.

Frisören lät mig veta att hon tycker det är hemskt när folk kommer in och säger att de ska ha lugg. Det är ju flera år av folks liv jag klipper bort, menade hon. Jag var dock mycket cool under hela klippningen. När hon, Johanna, återigen höll upp en 15 cm av mitt hår där det är som längst och talade om att nu klipper jag då, såhär mycket, viftade jag lite nonchalant med näven i luften för att försäkra henne om att det var okej. Visst, visst, kör på, ju mer desto bättre, pep jag. När hon sedan mätte upp hur mycket hår hon skulle klippa lugg av såg hon mig oroligt i ögonen, är du inte rädd för att det ska bli för mycket?, frågade hon. Nej då, log jag, jag litar på dig Johanna! Hon blev om möjligt än försiktigare i och med det. Dessutom lät hon mycket överaskad efteråt när hon konstaterade att jag faktiskt passade i lugg. Stackarn.

Jag vill ändå tro att jag är ett tacksamt klippoffer. Jag går med på allt och är naiv nog att tro att det kommer att bli bra i slutändan oavsett vad de gör. Det finns ju alltid hårspännen att ta till om man blir väldigt missnöjd. Så länge håret inte är för kort för att sätta upp i en tofs kan resultatet aldrig bli helt fel. Inbillar jag mig åtminstone. I alla fall så har jag den ultimata hårlängden nu. Det når säkert en 2-3 dm nedanför axlarna, helt perfekt längd. Långt, men ändå inte så långt att jag ser ut som en av de tre bockarna bruse.