AF och jag - sju år senare.

De senaste sju åren försvinner i det kliv det tar för AF att nå fram till mig och trycka upp mig i en kram. Snart svimmar jag, tänker jag. Detta händer inte mig, detta är någon annan. Mina ögon stirrar oseende upp i taket och jag inbillar mig att jag tappat känsel i armar och ben och flyter omkring någonstans där uppe och betraktar hela situationen ovanifrån.

Men jo, det är jag och AF - sju år senare. AFs röst är annorlunda - dovare. Ändå klingar den lika bekant i mina öron som om jag hört den senast i går. Och med alla omtumlande, förvirrande känslor kommer besvikelsen. Vi hade gjort upp Modemland och jag. En gång för alla, trodde jag. Så kommer AF insnubblande i mitt liv igen. På utsidan är vi oss ganska lika båda två. Men på insidan? Hur mycket hinner en person förändras på sju år? Jag vill inte veta.