Zlatan, när bryter du benet?

I SVD idag kan man läsa om hur Fotboll är livet och hur Få sporter väcker så starka känslor. Jag håller med.

Strypa-sig-själv-i-hopp-om-att-komma-till-en-värld-med-bättre-smak-, kräk- och kasta-saker-i-tv:n-impulser är bara en försmak av de känslor fotbollsVM:tider väcker hos mig. Krydda med en supersizedos irritation över att ständigt tvingas se, läsa och höra om fotbollsVM, så börjar vi närma oss den vulkan av avsky jag försöker kväsa.

Är det inte tuggummituggande reklamZlatan eller fotbollsspelarZlatan eller taktikpratarZlatan är det en sjuåring som sjunger ut sin kärlek till Zlatan. Colaflaskor, radio, tv, servetter, internetsiter, menlösa om-sverige-vinner-fotbollsVM-projekt (Låt oss vara realistiska och konstatera att det ska till ett gigantiskt under som aldrig kommer inträffa för att Sverige ska vinna. Men om vi vill dumförklara oss själva genom att handla på Siba och tro att vi ska få pengarna tillbaka, eller om vi tänker vinna pengar genom Halvera, så visst kan vi hoppas att alla kompetenta fotbollspelare blir plötsligt lungsjuka och tvingas stanna hemma så att vi får spela mot Angola.), reklampelare - you name it och där är en äckligt lismande Zlatan. Vi är invaderade av den värsta pandemin på länge: Fotbollshysterin.

Det är med en suck av lättnad jag packar för att bege mej norrut. I modemland hos mina förhistoriska föräldrar existerar minsann ingen Zlatanhysteri. Modemland har sina fördelar.