Utmaningen.

Okey, jag har dragit ut på det tillräckligt... Tack Helena! ;)

Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer info.

1) Jag sover hellre på golvet på en madrass än i min säng. Soffan fungerar också. Allt är bättre än sängen.

2) Jag föddes misstänksam. Jag är misstänksam mot allt, alla, jämt. Analyserar ord/meningar/intonation/kroppsspråk, allt. För folk kan ju bara inte vara sådär trevliga helt utan baktankar. Liksom. Och om jag får veta att jag är omtyckt eller uppskattad blir jag livrädd och får prestationsångest och vill rymma till Kina. För det kan ju inte vara sant. Jag som är en sådan vandrande katastrof. Totalt värdelös är jag. Jämt. Urkass på allt, osv osv.

3) Tre.. tre... här kunde jag ha skrivit att jag har mkt svårt för att umgås med folk som aldrig lyssnar på musik. Eller kanske att jag en gång hade en tvillingsyster. Eller hur jag hatar öl men ändå har en draught master i lägenheten. Men istället väljer jag att berätta att jag stör mig ofantligt på folk som envisas med att ha vita team sportia-strumpor i sandaler. För sandalsäsongen börjar ju snart. Inser ni inte hur vansinnigt fult det är? Sluta genast!

4) Jag är värdelös på att ge vägbeskrivningar. Har alltid varit. När jag för ett tag sedan skulle guida en kompis hem till mig per telefon så hamnade hon i helt fel ände av stan. Jag vet inte vad det är med mig och vägbeskrivningar, för själv har jag alltid järnkoll på var jag befinner mig. Men när jag väl sitter där i telefonen och ska beskriva hur hus ser ut eller vad gator heter så ser jag bara tre guppande blå vågor framför mig. Typ. Och en solstol. Min hjärna tar liksom semester.

5) Kanske är det något med mitt minne för.. jag har flera gånger misstänkt att jag lider av någon dödlig sjukdom som gör att mitt minne bangar och jag förtränger saker. Skräckfrågan är "minns du när..." för nä, sannolikheten är stor att jag inte minns. Jag har helt enkelt ett uselt långtidsminne. Bara häromdagen berättade Eskimåmor för mig om när hon och jag träffade en mycket nära Afrika-vän nere på stan för något år sedan. "Och så bytte ni ju telefonnummer" sa hon. Och trots att jag alltså bläddrat igenom min mobila adressbok flera gånger och undrat vem Marsia L varit, så har jag inte kopplat. Det är något fel på min hjärna, I tell you. Det händer ofta, ofta att någon påpekar något som jag borde minnas medan jag står där som ett fån och förtvivlat rycker och sliter i alla minnesceller. Men nej, totalt blankt är det. Mitt närminne däremot är fenomenalt.

6) Jag är 25, norrlänning och äger inget körkort. Jag vet, skandal! Och anledningen är alltså att jag inte pallar att gå till optikern. Ja.

Så, att hitta sex stycken som inte redan svarat är helt omöjligt. (Jo!) Så jag tycker att Che, Laskask, Bankmannen och Stefan kan svara. Eller hur. Men jag tycker åtminstone.