Vivre, je vous dis vivre en étant libre d’être ivre

Fransk musik lämnar mig sällan helt opåverkad. Allt som oftast gör den mig vemodig och eländigt gråtmild, men så emellanåt händer det att jag snubblar på en låt som får mig att bli sådär hejdlöst benvirvlar-glad. Cerenas Libre, exempelvis, har alltid haft den makten över mig. Så alla jag känner har tvingats lyssna igenom Libre minst en gång. Sedan sitter jag där och analyserar effekterna av mitt spelande. Ser inte personen i fråga liiite gladare ut nu?

Här kommer den igen, men nu som en mer komplett upplevelse.

Just nu älskar jag nog hela världen. Åtminstone i tre minuter och fyrtionio sekunder till.