Little Shop of Horrors.

På fredag är jag ledig från jobbet eftersom jag ska till storstan. Biljett har ännu inte inhandlats, men jag förlitar mig på att det finns gott om sistaminuten-biljetter en fredagmorgon. (HA!) Som standard är jag för feg för att chansa på sista minuten, men eftersom jag snart är för gammal för att utnyttja de billigare priserna gäller det att passa på. Sista minuten funkar tills man fyller 26, eller hur är det? Vilken gambler jag är! Det vore till och med en smärre katastrof om jag inte kommer iväg till Storstan under fredagsförmiddagen, så jag är riktigt stolt över min egen förmåga att hålla nerverna i schack.

Ledighet innebär i alla fall en olustig känsla i magen. Just nu är jag övertygad om att, under de åtta timmar jag inte är där och kan torka rent mitt namn, så kommer något surt som länge legat och pyrt att bubbla upp till ytan på den stora häxkitteln och svärta ner allt jag kämpat för. Det vore högst beklagligt. När jag igår efter jobbet låg raklång på den stora blå Ikea-mattan, med hörlurar i öronen och små kaptiverande fantastivärldar omkringstudsandes framför min blick, lyckades jag till och med övertyga mig själv om att jag inte skulle ha något jobb att komma tillbaka till på måndag.

Det var väl kanske att gå till överdrift. Men att överdriva är å andra sidan något jag är oförskämt bra på.