Discovery of Diamonds.

Eskimåmor ringer från eskimåland där min Tintinhund för tillfället är på grönbete. Han är försvunnen, skriker hon.

Jag står i kassan på Vero Moda och ska betala en klänning. Eskimåmor busvisslar i örat så jag grimascherar illa och rycker ur öronsnäckan ur örat.

Tjejen vid kassan ler mot mig. Det där hördes ända hit, säger hon glatt. Hunden är försvunnen, förklarar jag och norpar åt mig Visakortet medan jag pillar in öronsnäckan igen.

Pappa är på väg hem med bilen så att vi kan åka runt och leta efter honom på bygden, fortsätter mamma oberört mellan busvisslingarna. Ja, jag har ingen bil och det kanske är någon tik som löper i granngårdarna. Jag har letat på kvarnen och i garderoben och skogen har jag sprungit runt och visslat i och vid dammen är han inte och inte heller bakom stängslet som förra gången. Så nu vet jag verkligen inte var han är.

När pappa kommer hem med den efterlängtade bilen, lyckas jag övertyga Eskimåmor att de kommer hitta hunden. Med viss tvekan lägger hon på luren. Nästan exakt två timmar senare ringer hon igen.

Vi har hittat honom! skriker hon triumferande. Han var inlåst på logen, förstår du, han måste ha gått in dit när jag var där och hämtade ett par skor. Så när vi äntligen kommer på att titta på logen, ja då står han där bakom dörren och viftar på svansen. Men säga något när jag springer runt och visslar och skriker på honom, ja det kan han då minsann inte. Vilken knäpp hund du har!