So Long Lidingö, I will Remember You.

Förorten rockar fett, yeah.

Här har jag utsikt över sprakande eldflammor och murkna fasader. Skogen härjar i knutarna och bussen går ända fram till dörren.

Jag är fett (här i förorten kör vi med ghettoslang, yeah) med förtjust i min fina blå stjärnhimmelslampa som min mor skänkte mig i inflyttningspresent. Jag inbillar mig att jag hade blivit nästan lika förtjust om jag fått den som blåögd sjuåring i krulliduttland.

Min nya (men ack så stenhårda) säng (som för övrigt tog en rövare från Uppsala på ett takräcke men sedan blev utbytt och uppgraderad mot en något mjukare variant i Barkarby och sedan upprullad sex våningar i förortshuset med de nya lyxiga och väldoftande tapeterna.) är också älskvärd. Nät har jag också; en havsutsikt från Linkeboda.