Nu är det dags.

Anledningen till att jag inte har något körkort (well, en av dom, kostnaden är också ett smärre problem med tanke på mina 140 gurkor), är att synundersökningar triggar min olust så starkt att det kan liknas vid rädsla. Varför vet jag inte, jag ser ganska perfekt, men skulle jag få glasögon vore det heller ingen katastrof.

Första gången jag tvingades göra en synundersökning var i mellanstadiet när jag precis kommit tillbaka till Sverige. Jag var plötsligt en främling i mitt eget hemland och det mesta tedde sig förvirrande. V tröstade mig när jag grät okontrollerat över något så banalt som att tvingas iväg till skolsyster för att kolla syn och hörsel. Och där föddes den. Min skräck.

Men som liten blåögd jäntunge från norrland på vift i hottentott-land hade jag växt upp med läkare och sjuksköterskor. Jag knaprade malaria profylax varje vecka och genomled regelbundna hälsoundersökningar där jag vaccinerades mot än den ena åkomman och än den andra. Rädslan fanns där ändå; och i gymnasiet firade jag slutet på de obligatoriska skolsysterbesöken. Nu har jag inte tampats med någon synundersökningsskräck på så länge att jag inbillar mig att jag skulle drabbas av en total black-out och inte se en enda bokstav om jag utsattes för den idag. Och ändå förstår jag inte vad som är så hemskt. Vad är det värsta som kan hända?

Oavsett var jag hamnar i framtiden MÅSTE jag ha ett körkort för att inte bli galen när jag väl är i obygdens Norrland. Så trots synundersökningar, nya övningskörningsregler och kostnader måste jag nu alltså ta tag i det hela. Det har blivit dags att döda min light-fobi.