In a Phrase to Cut these Lips, I Loved You

Jag är usel på att planera och lider ofta av sömbrist. Igår natt hann jag inte med någon sömn alls, och jag tentade med en rock av vibrerande trötthet kastad över mina axlar. Mitt fokus hickade stundtals till och förlorade sin skärpa, och jag kände mig bortdomnad som om jag egentligen befann mig någon helt annanstans och spanade ut över campus genom ett igenimmat periskop som någon gett en plötslig knuff. You've all passed! sa läraren och jag undrade om jag somnat, eller vad hände?

Tvingade i mig en torr baguett och en cola och sen köpte jag en cola till för att orka med resten av dagen. E manövrerade mig med silkeshandskar och fick mig att följa med på ett fyra-timmarsseminarium där jag satt och svajade på stolen och drömde om att spy. När Esteban frågade mig något lyckades jag pressa mig tillbaka in i min manglade kropp tillräckligt för att mumla något halvt obegripligt till svar. Särskilt mycket klokare av just detta seminarium blev jag dock inte.

Hemma med mat i magen kände jag mig bisarrt nog, åtminstone för en stund, maniskt pigg. Först när jag krupit ner i soffan fångades jag helt i trötthetens nät. Rännilar av trötthet kom porlande tillbaka in i kroppen och ankrade så småningom en boja, som krävde ensamrätt på alla smärtnerver, runt mitt huvud.

Idag har jag en kropp som skriker efter att sprängas upp i atomer. Tydligen påstår mitt horoskop att jag nog är lite trött och borde ta mig lite frisk luft. En annan gång, tänker jag och sätter mig ner för att skriva en hemtenta med deadline ikväll.