I was Walking with a Ghost

Huvudet dunkar ilsket och min fina, röda tantcykel står begravd under några isberg ute i ödemarken där jag lämnade den för några veckor sedan. Men med Nitin Sawhney och Devandra Banhart i öronen ska jag försöka trippa ner på stan. Min halva av kylskåpet ekar tomt sånär som på en vissen purjo och en skvätt mjölk, så jag ska pälsa på mig och njuta av de 1,4 minusgraderna.

Pappa ringde igår och försäkrade sig om att jag kommit ner ordentligt. Det var väldigt vilka ordentliga vinterkängor du hade på dig när du åkte, sa han sarkastiskt. Jo, det blev lite kallt på tåget, muttrade jag. Ja, jag påpekade det för mamma, fortsatte pappa mässande, och hon sa bara att "de är unga, de har inte lärt sig ännu." Och så är det, man får frysa några gånger tills man lärt sig bara.

Han är rar min käre far. När jag väl inser att jag aldrig någonsin kommer att öppna de femtielva böcker, anteckningsblock och kompendium som jag envist släpar med mig varje gång jag reser norrut, ska jag bli en truly light traveler och ta med mig förståndigt klädombyte istället. Jag har bara svårt för att ge upp hoppet om att jag någon gång ska bättra mig.