You're so Cold, but You Feel Alive

Efter att ha legat raklång i snön och spjärnat emot med tårna för att få ut bilen på glashal väg, hann jag med 7-tåget med två minuters marginal. Tåget var svinkallt och jag kastade av mig skorna och kröp upp i snickarställning med tårna intryckta i knävecken för att undvika total bortdomning.

I Gävle, där jag skulle byta tåg, gick en av mina väskor sönder och jag fick krypa runt i mina jeans och sneakers på perrongen och gräva fram packning ur snödrivorna. Folk stod fastvuxna i snön och glodde som om jag plötsligt sprutat ut fem armar ur skallen. Hu nej, inte kan vi hjälpa den idioten, tänkte de säkert och jag panikade för att jag inte skulle hinna med tåget och bli kvar i Gävle i några timmar och jag var så fruktansvärt kall, så kall. Återigen två minuters marginal. Väl i Linkeboda fick jag åsna på protesbeklädda damers bagage, nevermind att jag knappt orkade med mitt eget, "Oj, du har visst lite packning själv ser jag, men om du bara tar i här och... ". Missade bussen och fick invänta min 5-minuters busstur i 21 minuter och 35 sekunder.

Men home sweet home. Hetvatten på max och jag huttrar av köld i duschen. Har nu varit totalt nerkyld i nästan tre veckor och är ingen lättupptinad isklump. Inbillar mig att jag har små elektroder under huden som ger mig stötar och får mig att vibrera och hacka tänder. Luftrören är igenkorkade och jag feberyrade mig till sömns runt 8 igår. Jag tror kaffe.