You're a Regular Decorated Emergency

Imorgon ska jag alltså återse Esteban.

Det ni.

Esteban och jag går way back. Säkert till 2003 eller så, och då var jag ju hysteriskt.. liten. Nu är det alltså dags igen. Universitetet slår upp sina välkomnande portar och jag ska kasta av mig febertäcket och duscha av mig en veckas halsont. Därefter ska jag trängas bland skräckslagna ekonomer som blivit itutade av äldre (välmenande - såklart!) studenter att just denna kurs är så fruktansvärt svår att klara, eftersom läraren, Esteban himself, är omänskligt krävande i sitt tentarättande. Så låter det alltid. Inför varje ny kurs. Och stämmer nästan aldrig.

Imorgon du Esteban. Jag lovar att vinka och le och fråga om du kommer ihåg mig. Men du, det här blir det sista du ser av mig. Någonsin. Det beror inte på dig, absolut inte. Tvärtom har jag njutit av våra små samförstånd kring Cloettas-Fazers räntabilitet och betalningsförmåga. Och kapitalomsättningshastigheten Esteban, åh, minns du den? Nej, problemet är snarare dina soliditetsuträckningar, de är helt enkelt inte lika fascinerande längre. Jag menar, what's the big deal, sådär kan jag också räkna? Så tack på förhand för det G du ska klottra ner på min tenta. Jag är dig evigt tacksam.

Och alltså, Esteban, du borde överväga att trimma dina gråbuskiga ögonbryn, åtminstone så pass att de inte kittlar dig i ögonen? Jag tror att vår ögonkontakt skulle vinna mycket på det.