Spegel spegel på väggen där

När jag tänker på framtiden attackeras jag av yrsel och kräkreflexer. Jag är full till bristningsgränsen av hopplöshet och ångest snarare än någon akademiskt införskaffad framtidsförtröstan. Vad vill jag med mitt liv?

Vilka kvaliteter söker jag i ett arbete? Vill jag gå runt på ett kontor i storstan i prasslande byxkjol och nysa damm och sortera papper? Eller vill jag hjälpa svältande barn i afrika eller rädda brasilianska regnskogar?

Att upplysa förvirrade studenter om våra framtidsmöjligheter, måste vara det min utbildning varit allra sämst på. Jag och E undersökte i samband med vår C-uppsats examinerade studenters tankar om sin utbildning. Det som framträdde som mest negativt var utan tvekan den osäkerhet som uppstått efter examen. Vilka kvalifikationer har vi egentligen? Vilka jobbannonser kan vi svara på och vad i hela friden kan vi tillföra rent praktiskt? Kopplingen till näringslivet har helt enkelt varit löjeväckande.

Men tja, jag är ändå nöjd med att ha gått den väg jag gjort. Och eftersom alla påpekar att det ändå inte finns några jobb, borde jag släppa min oro och se till att njuta av mina sista månader som student istället. McDonalds finns ju alltid.