Drowning in the Wishing Well

Frågar man en kille om råd om hur man ska klippa sig, får man till svar: VA, ska du klippa dig? Men, du klipper väl inte kort?

En tjej å andra sidan säger: Ska du klippa dig, va kul!

Jag tycker också att det är kul att klippa mig och är därför väldigt selektiv med vilka jag lyssnar på.

Vad hade du tänkt dig? Frågar Silvia, frisören.

Bort med allt, svarar jag och gör kaparörelser med handen. Jag är fruktansvärt less. Bort, bort, jag vill inte se det mer.

Och så snipp snipp så ligger större delen av mitt hår på golvet. Silvia tunnar ut och tunnar ut och tunnar ut och allt det blekta, torra försvinner. Kvar finns ett hår som når lite längre än till axlarna, det är lätt och luftigt och jag kan plötsligt ha det utsläppt igen. Åh va skönt, säger jag. Fantastiskt! Silvia ler och börjar föna, plattånga, moussa, spraya och avslutar med att hälla i någon crème jag inte ens vet vad det är.

Jag finner mig motvilligt i klet-proceduren, men i vanliga fall är jag otålig och spenderar inte direkt några timmar framför spegeln på morgonen. På sin höjd häver jag på mig lite hudcrème, läppglans och, när jag orkar, lite mascara. Håret tvättar jag med schampo och balsam varannan dag och borstar det någon gång där emellan. Till fest kan jag lägga till någon foundation, puder, rouge, eyeliner och ögonskugga. Ibland blir det mousse i håret om det är bångstyrigt. Det går rätt fort.

Och jag är ju alltid stressad. I Frankrike kostar det ju dessutom extra med tvättningar, blåsningar, sprayningar, ja allt utöver själva klippandet som i sin tur är olika dyrt beroende på hårets längd. Dyrast är långt hår. Det kanske är lika på vissa svenska salonger också? När jag skulle klippa kort i Nice övervägde jag att be en kompis klippa av håret med en nagelsax så att det åtminstone skulle klassas som medellångt, och sedan dyka upp på hårsalongen med blött hår. Så skulle de inte kunna ta extra betalt för tvättningen heller. För man MÅSTE ju tvätta håret precis innan man ska klippa sig. Sedan hittade vi visserligen en salong som hade vettiga priser och som klippte bra, åtminstone på mig som ville kapa bort en hel del av mitt hår. Problemet var väl att de klippte lika mkt på mina två kompisar som hade betydligt kortare hår i utgångsläget, och alltså blev superkorthåriga i slutändan. Vi nagelsaxade Es hår på balkongen när vi kom hem. E svor på att hon inte skulle visa sig ute bland folk förrän håret växt ut. Men det är jag rätt säker på att jag nämnt tidigare.

I alla fall så är jag mycket nöjd med håret nu. Förutom att det ligger tilllplattat som en pannkaka på huvet då. Klet funkar liksom inte på mitt hår. Medan Che ändå hade släpat med sig inte-vara-ensam-hemma-Misha på jobbet, slank jag in på Kicks och köpte de dyraste solisarna jag någonsin ägt. Men när varken R eller jag lyckades limma ihop mina 30-kronors reaglas så att de ser okej ut, "Du får nog ha dem som balkongglasögon hädanefter", hade jag inget val. Solisar är ett nödvändigt ont. Fast på ett bra sätt.