Es La Playa de mi Vida

Sitter på balkongen och skriver. Che står och väntar på bussen här nedanför. Jag tjoar, visslar och hetsar Misha att skälla. Che förblir blind, döv och stum.

Jag klagar ofta på Ches klantighet; och det är sant att han är en av de klantigaste människor jag känner. Jag har liksom tappat räkningen på hur många gånger han tappat nycklar, lämnat vantar och glömt plattor. Han borde ha vantarna fastsydda i jackärmarna och senilband med nycklar runt halsen. Då kanske.

"Ser du, idag kom jag ihåg att stänga av plattan i alla fall" säger han titt som tätt för att, som jag misstänker, uppmärksamma mig på de (få) gånger han faktiskt inte glömmer bort något. Hela pass-historien exempelvis, dryper ju av klantighet.

Nu hör till saken att jag är kaos personifierad. Allt är hux flux, när som helst, upp och ner - kaosartat. Jag försöker faktiskt strukturera, lägga band på mig och vara mer lagom. Mindre kaos. Jag vill också samla på frimärken och organisera cd-skivor i alfabetisk ordning. Skulle inte allt vara lättare då? Men jag blir hetsigt nervös av att tänka tanken. Hur ska jag kunna vara lika bra på att låtsas vara en ickekaos:are, som en ickekaos:are som bara är sig själv? Nej, omöjligt. Fejk och katastof. Bättre att låta kaoset råda. Bara städa lite extra i hörnen.

Men i alla fall, idag är det min dag. Ut med nycklarna bland soporna bara. Gräva bland stinkande tetrapack och bananskal. Kasta sig efter postbilen och välta omkull en cyklist. Nästan få hunden överkörd. Min dag.