Fyrbenta kolikbarn

Jag har blivit med småbarn. Minus hela "vara vaken hela nätterna och rapa skrikande ungar-köret" då. Plus lite ludenhet och våta nosar. Misha har nämligen insett att det där med att vara ensam hemma, det är något man slipper om man skriker högt och äter upp dörrhantag och golvlister.

Ordet nej har fått sig en plötslig uppfräschning i mitt vokabulär.

Vi tänkte shoppa, följ med?
Nej. Det tar längre tid än två minuter va? Kan inte.

Bio?
Nej. Ingen hundvakt ikväll.

Maxi-Handla?
Nej. Om vi vill ha stoppning kvar i sätena måste jag nog vänta i bilen.

Inflyttningsfest i helgen?
Nej. Måste vara hemma med hunden.

Gå utanför dörren utan att släpa på en brun kluns i andra änden av en läderrem?
Nej, praktiskt taget omöjligt.

Efter mycket möda har jag fått honom att inse att jag inte går upp i rök bara för att jag går ner i tvättstugan eller tar ut soporna. Baby-steps. Mitt liv har alltså tagit en grymt ospännande vändning. Långsiktigt är det en ohållbar situation, men ett tag kan jag stå ut. Det var trots allt jag som fick den geniala idén att ta med honom ner igen. Min hund - mitt problem lät bättre i mitt huvud än i praktiken.