Like Forks on a Plate

Mitt leende räckte nästan hela vägen norrut. Nästan.

I Flemingsberg har folk shorts och seglarskor. Jag har jeans, bekväm hoodie och kalla tår i mina superstar. Men jag ler.

På Centralen kliver Babbsans alter ego på tåget. Han åker djurvagn med sin hund. Jag åker djurvagn utan min hund - och ler.

Uppsala station är strömlös, så där blir vi stående. Jag lyssnar på Imogen Heap, är tacksam för alla 60+ minuters väntetid i Gävle och ler fortfarande.

Tåget jag kliver av i Gävle visar sig fortsätta till Hudik. Weird, tänker jag och funderar på att hoppa på igen och hävda att jag försov mig. Istället stönar jag inombords, går in och köper en kaffe och väntar på tåget som ska ta mig till Ljusdal, sex mil väster om Hudik. Vid bulldisken får jag syn på en gammal bekant som det känns olidligt plågsamt att lyssna på i tre timmar. Med kaffet i handen försöker jag stå riktigt stilla och se osynlig ut. Det fungerar inte.

På X-tåget hamnar vi i samma vagn som ett gäng fjäderbeklädda kids som spelar Uggla och Discomusik för alla i vagnen. Högt. Samtidigt har jag en levande pladdermaskin vid min sida. Det är ungefär så långt mitt leende räcker. Där någonstans tappar jag bort det. I en snödriva mellan Gävle och Ljusdal.