We're Flesh and Bone, Together and Alone

Hur jag än bär mig åt är jag alltid sist eller näst sist ut ur en tentalokal. I helgen tentade jag klockan 8. Klockan 8.10 hade jag gått igenom vokabulärsdelen. 20 minuter senare hade jag även översatt texten om poeten som flydde Frankrike under ockupationsåren och sedan vägrade skaka hand med sina vänner som inte delade hans politiska idéer.

Jag skulle ha lämnat lokalen där. Men nej, nej. Istället sitter jag och skruvar på mig, biter sönder mina fingrar och spanar in frisyrer och kläder och går igenom tentan en femtielva gånger till och stryker och suddar ut och ändrar. Inte förrän de flesta andra har lämnat in sina tentor, flera timmar senare, kunde jag med att knuffa ut mig själv ur tentasalen. Och det skulle inte förvåna mig om jag kuggar tentan nu när jag suttit och analyserat sönder varenda ordval och säkert trasslat in mig i urlöjliga meningskonstruktioner.

Jag är hopplös. Man ska aldrig ändra sina första svar. Dessutom, eftersom jag var klar så snabbt, är jag helt övertygad om att jag glömt att översätta vissa delar av texten, eller kanske att det var något fel på min text, eller kanske att hela hjärnan stannat hemma under täcket, eller kanske...