Taste it By the Snow, I am Here where You Left Me

Förhoppningsvis kommer jag vara en usel bloggare i ännu någon vecka. Tentaplugg och uppsatsskrivande tar upp all tid; när jag inte översätter texter, läser fransk litteratur eller återupplivar fransk grammatik, tvingar jag mor att prata franska med mig, sover till fransk tv eller knarkar fransk musik. Jag är åtminstone grundlig. Men det är ofattbart hur mycket franska jag har glömt det senaste året! Främst är det mitt vokabulär som har tagit stryk. Det har förtvinat enormt och är så plågsamt odugligt att jag inte riktigt kan förlåta mig själv för att jag har låtit det gå så långt. Varför har jag inte ansträngt mig för att hålla språket levande? Antagligen för att jag kände mig ganska mätt på Frankrike när jag åkte därifrån sist. När folk har frågat om jag inte saknar Frankrike, om jag inte ska flytta dit och jobba, har jag bara skrattat och sagt att nej, i Frankrike vill jag inte bo, tacka vet jag Sverige där allt fungerar som det ska.

Men allt eftersom franskan tricklar ut med blodet i kroppen och jag sakta glider tillbaka in i språket igen, så vaknar också min Frankrikelängtan till liv. Då inser jag att franskalemmen har funnits där hela tiden, den har bara varit en del av mig så länge att jag inte längre reflekterar över den. Den har varit avhängd och bortdomnad, men när blodet plötsligt kommer forsande tillbaka så återvänder känseln och den börjar sticka och värka. Precis som jag alltid kommer att hysa en viss kärlek till min barndoms svenska somrar, precis som jag lämnade en del av mig själv i Nyanza, så gav jag som liten också en bit av mitt hjärta till Frankrike. Och den lilla bit kärlek jag erbjöd tror jag Frankrike klamrade sig fast vid med krokar och kedjor så att den aldrig skulle kunnna tvättas bort. Det är en ensidig kärlek, men det är en kärlek.

Frankrike i sommar?

Men, det är något fel på kommentarerna. Varför kan jag inte läsa dom? Urhg.