Om tala är silver är nog tiga brons.

Receptionisten pratar gärna om sig själv. Mycket gärna. Frågar jag om hennes helg, en sådan där retorisk artighetsfras man måste häva ur sig för att verka intresserad, får jag ett utlägg om hennes spirituella övertygelse som bottnar i när hennes hund dog för fem år sedan, eller hur hon resonerade när hon gav sin kusin en dörrmatta i födelsedagspresent vilket leder fram till en diskussion (läs: monolog) om hennes val av tapeter och mattor och gardiner och whiskeysorter. Stundtals kommer jag på mig själv med att studera hennes hårbotten och fundera vilken hårfärg som är hennes riktiga, hur lång tid det tar henne på morgonen att lägga en så hård make-up, eller hur mycket spray som går åt varje dag för att hennes hår ska lägga sig i dessa fantastiska prinsessfrisyrer. Automatiskt ler jag och säger "usch", "nej", "vaaaa", "nejmen" med jämna intervaller, trot att mina öron kopplat bort den breda östgötskan för längesedan.

De flesta människor tycker om att prata om sig själva. Jag tycker det är skönt. När jag umgås med såna människor är det fullt tillräckligt att verka tyst och förstående och, framförallt, intresserad av vad de berättar. Själv kan jag bidra minimalt med information från mitt eget liv. Och mitt privatliv är inte något jag gärna diskuterar med ytliga bekantskaper, en spärr många andra verkar sakna. Ta min bussflört. Han berättar mer än gärna om brustna hjärtan, sålda hus och bastuöldrickande. "Aha," "oj, " "vaaaa?," "nejmen, det menar du inte," "det är helt sjuuukt," är kommentarer jag sprider omkring mig som flugor i vinden, vilket naturligtvis måste betyda att jag är en särdeles tråkig människa. Du har bara stor integritet, skulle eskimåmor ha påpekat om hon läst detta. Sanningen ligger nog någonstans mitt emellan. Sedan att jag, i en tramsig, ångestladdad blogg på den globala webben, skriver om hur skönt det är att slippa diskutera sig själv, gör mig antagligen till den störste hycklaren av alla.