Mickey 3d - Yalil.

Fortsättningen på Respire.

Tydligen så är hockeyn otroligt fascinerande.
Jag fortsätter att ignorera.

Eller?

Att hockey på TV är så populärt kan ju bara bero på att folk 1) får en anledning att träffas och dricka öl och 2) har något att prata om på jobbet dagen efter.

Allt är båtens fel.

Små saker kan göra mig superstressad.
Just nu är jag så stressad att jag helst vill glida ihop i ett hörn och bara kräkas ur mig hela stresspulssystemet. Jag som trodde jag gjort mig kvitt den känslan när jag slutade plugga. Well, well.

Och samtidigt har jag hamnat i en konflikt med en kollega på jobbet. Så jag smyger fram i korridorerna, spejar oroligt åt alla håll och engagerar mig i onödiga diskussioner för att undvika människan. Frukost och lunch är oerhört plågsamma för tillfället; aldrig har jag väl varit så snabbfotat som nu.

Med dagiset i luren.

- Jo det är så att vi hade några av era killar här hos oss tidigare idag och de glömde stänga grinden efter sig. Så nu är två barn på rymmen, med varsin bobby-car. Jag tänkte bara ringa och berätta det så att det inte händer igen. Ja, för det är rätt läskigt att tappa bort ungarna sådär.

Love the Look.

Efter den stora succen med mitt förra modeinlägg har jag nu gett vika för trycket och ställt mig framför kameran igen. Min inspiration är hämtad från progammet Shoptheworld tv med dess fabulösa programledare David Emanuel, mannen som kräks ur sig kommentarer som It's fantaaastic, smart, sophisticated, cuuuute, med varje andetag.

Outfit 22 mars 2007.

Gigantisk ballong-thirt i storlek XS från JC. Looovely fabric!
Toppen för dig som vill se ut som en ruta.
Guldhalsband, ursprung modemland. Faaaaab.
Veckad kjol från vero moda. Pretty, I loove it, very chic.
Leggings, Lindex, Looove the price, fantastic shopping.
Bruna stövlar, fantaaastic colour. Sensational look, very womanly!


Off you go dahlin'.
WoW, this is GREAT shopping.
/End-Quote

En Eskimå i Linkeboda.

Och för en gångs skull är rollerna ombytta. Kanske kan man säga att vi bedrev någon slags byteshandel. I min frys hamnade 1 st fiskgryta och 1 st köttfärslimpa. I gengäld övergav 1 st röd handväska, 1 st mobiltelefon och ett par oanvända svarta jeans av märket crocker, Sashahemmet till förmån för Modemland. Min förhoppning är att de alla ska finna sig till rätta i Eskimåmors varsamma händer.

Utmaningen.

Okey, jag har dragit ut på det tillräckligt... Tack Helena! ;)

Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer info.

1) Jag sover hellre på golvet på en madrass än i min säng. Soffan fungerar också. Allt är bättre än sängen.

2) Jag föddes misstänksam. Jag är misstänksam mot allt, alla, jämt. Analyserar ord/meningar/intonation/kroppsspråk, allt. För folk kan ju bara inte vara sådär trevliga helt utan baktankar. Liksom. Och om jag får veta att jag är omtyckt eller uppskattad blir jag livrädd och får prestationsångest och vill rymma till Kina. För det kan ju inte vara sant. Jag som är en sådan vandrande katastrof. Totalt värdelös är jag. Jämt. Urkass på allt, osv osv.

3) Tre.. tre... här kunde jag ha skrivit att jag har mkt svårt för att umgås med folk som aldrig lyssnar på musik. Eller kanske att jag en gång hade en tvillingsyster. Eller hur jag hatar öl men ändå har en draught master i lägenheten. Men istället väljer jag att berätta att jag stör mig ofantligt på folk som envisas med att ha vita team sportia-strumpor i sandaler. För sandalsäsongen börjar ju snart. Inser ni inte hur vansinnigt fult det är? Sluta genast!

4) Jag är värdelös på att ge vägbeskrivningar. Har alltid varit. När jag för ett tag sedan skulle guida en kompis hem till mig per telefon så hamnade hon i helt fel ände av stan. Jag vet inte vad det är med mig och vägbeskrivningar, för själv har jag alltid järnkoll på var jag befinner mig. Men när jag väl sitter där i telefonen och ska beskriva hur hus ser ut eller vad gator heter så ser jag bara tre guppande blå vågor framför mig. Typ. Och en solstol. Min hjärna tar liksom semester.

5) Kanske är det något med mitt minne för.. jag har flera gånger misstänkt att jag lider av någon dödlig sjukdom som gör att mitt minne bangar och jag förtränger saker. Skräckfrågan är "minns du när..." för nä, sannolikheten är stor att jag inte minns. Jag har helt enkelt ett uselt långtidsminne. Bara häromdagen berättade Eskimåmor för mig om när hon och jag träffade en mycket nära Afrika-vän nere på stan för något år sedan. "Och så bytte ni ju telefonnummer" sa hon. Och trots att jag alltså bläddrat igenom min mobila adressbok flera gånger och undrat vem Marsia L varit, så har jag inte kopplat. Det är något fel på min hjärna, I tell you. Det händer ofta, ofta att någon påpekar något som jag borde minnas medan jag står där som ett fån och förtvivlat rycker och sliter i alla minnesceller. Men nej, totalt blankt är det. Mitt närminne däremot är fenomenalt.

6) Jag är 25, norrlänning och äger inget körkort. Jag vet, skandal! Och anledningen är alltså att jag inte pallar att gå till optikern. Ja.

Så, att hitta sex stycken som inte redan svarat är helt omöjligt. (Jo!) Så jag tycker att Che, Laskask, Bankmannen och Stefan kan svara. Eller hur. Men jag tycker åtminstone.

Jag har svårt för att umgås med folk som aldrig, någonsin, never, lyssnar på musik.
Riktigt svårt.

Ma liberté de penser.

Söndagsmusiken. Florent Pagny.

Did You Expect a Love Song?

I helgen har jag... sytt.

Mössor.

10 st.

I svart fleecetyg med kermitgröna vingar och draksvansar som fladdrar skönt i vinden.

Det var nästan 10 år sedan jag sist satt framför en symaskin (av detta kan vi dra slutsatsen att jag är allt annat än huslig), men att sy är tydligen lite som att cykla; man glömmer aldrig. Klockan 01 igår natt tog vi en sovpaus. Då hade vi suttit framför symaskinerna i 10 timmar i sträck. I morse runt 11 trädde vi om maskinerna och fortsatte. Nu har vi alltså 10 stycken mössor. Som vi ska åka skidor i. Jag är mäkta stolt.

So Long, Adieu.

Jag vet inte om det var lördagens ihärdiga parfyminhalerande som gjorde det, men helgen har spenderats i en plågsam migrändimma som verkligen vägrar ge med sig. Det var längesedan jag försökte sova med öppet fönster en lördagnatt runt tre när alla skrålande studenter är på väg hem från stan. Men igår mindes jag hur det var. Att vara student. När jag vaknade upp för sjuttioelfte gången gav jag liksom upp och började istället tjuvlyssna på alla samtal. Och det är en hel del intriger som utspelas utanför mitt fönster runt tre en lördagnatt. Så jag minns. Tentaångest och studiepoäng, kravaller och professorer.

Allt känns så oerhört avlägset.

Vivre, je vous dis vivre en étant libre d’être ivre

Fransk musik lämnar mig sällan helt opåverkad. Allt som oftast gör den mig vemodig och eländigt gråtmild, men så emellanåt händer det att jag snubblar på en låt som får mig att bli sådär hejdlöst benvirvlar-glad. Cerenas Libre, exempelvis, har alltid haft den makten över mig. Så alla jag känner har tvingats lyssna igenom Libre minst en gång. Sedan sitter jag där och analyserar effekterna av mitt spelande. Ser inte personen i fråga liiite gladare ut nu?

Här kommer den igen, men nu som en mer komplett upplevelse.

Just nu älskar jag nog hela världen. Åtminstone i tre minuter och fyrtionio sekunder till.

Undra när jag får börja vara mig själv igen. På riktigt.
Det var så längesedan sist att jag knappt minns hur det var.

Men det var nog rätt skönt?

Kräkas kräkas, jag vill kräkas på allt.

This Year is Different, From the Other Ones.

Det är hoppet som förtär. Som gör mig glåmig och darrhänt.

En gammal goding för att fira nya skivan.

Phone House, the Place to Be.

Så jag skippar Felia och går in på The PhoneHouse istället.

Det feliapojken gått bet på, fixar den fantastiskt trevlige phonehousekillen på någon minut. Jag skojar inte. Max fyra minuter tog det.