Midsommar

Kram anonym

Här droppar jag namn och outar folk och fä till höger och vänster. I alla fall nästan. Spana tex in en Martin i elektronisk form dagen till ära. Hejdlöst fin bild måste jag säga.

Trevlig midsommar! Nästan nyss hemkommen från jobbet där tre olika kunder kommenterade mina jeans. Två positiva, en negativ: "Kan man köpa dem sådär eller har du skrubbat dem själv?" "Nej, de såg ut såhär när jag köpte dem". "Oj, oj, oj, ja där ser man". De positiva kommentatöserna skulle båda fram och känna och klämma. En av dem kände jag igen sedan tidigare. När jag berättade att jag köpt jeansen i Linköping blev hon eld och lågor och berättade att hon också bodde där. Och då mindes jag henne från förra året. Hon kommer in varje år och blommograferar tre röda rosor till en lärare på universitetet. Varje gång gör hon en stor affär av att inte lämna något namn på sitt Kram-meddelande eftersom hon vill "undvika missförstånd hos kollegor". "De får absolut INTE lämna blommorna innan de fått telefonkontakt med mottagaren, förstår du?" Och så ska hon alltid absolut skicka blommorna till ett hus på campus. Till lärarens kontor. Tre röda rosor, kram anonym. "Men han förstår vem de är ifrån," sade hon och log mot mej som för att understryka att kollegorna nog gör rätt i att sniffa något lurt med de där tre röda.

Nu vankas det byfest med sill, korv och kanske en vacker visa eller två. Min plan är att bjuda upp ett par myggsvärmar till dans.

Grey's Anatomy & lunchkyckling

I guess we're adults.
The question is, when did that happen, and how do we make it stop?

AF och jag - sju år senare.

De senaste sju åren försvinner i det kliv det tar för AF att nå fram till mig och trycka upp mig i en kram. Snart svimmar jag, tänker jag. Detta händer inte mig, detta är någon annan. Mina ögon stirrar oseende upp i taket och jag inbillar mig att jag tappat känsel i armar och ben och flyter omkring någonstans där uppe och betraktar hela situationen ovanifrån.

Men jo, det är jag och AF - sju år senare. AFs röst är annorlunda - dovare. Ändå klingar den lika bekant i mina öron som om jag hört den senast i går. Och med alla omtumlande, förvirrande känslor kommer besvikelsen. Vi hade gjort upp Modemland och jag. En gång för alla, trodde jag. Så kommer AF insnubblande i mitt liv igen. På utsidan är vi oss ganska lika båda två. Men på insidan? Hur mycket hinner en person förändras på sju år? Jag vill inte veta.

Honour and Bravery Ruled By My Side

Sommarens första dopp idag! Mamma skrek så högt när vattnet nådde hennes axlar att Misha, i vild förtvivlan, kastade sig ut bland vågorna för att döda det hemska odjur som hotade hans flock. Det var riktigt kallt, men skönt i hettan. Min näsa är numera Rudolf-röd.

Ett fotografi.

Caps Lock

Det roligaste som hände idag var att jag fick knappa in ett antal blommograferingsorder på stenåldersdatorn. Någon timme senare skrek en av de äldre anställda irriterat efter mig: "Vi brukar faktiskt ha datorn inställd på att skriva stora bokstäver här, hur får jag tillbaka den inställningen nu?" "Såhär," fnissade jag förnöjt och tryckte på Caps Lock.

Utsikt.

Between horses.

I min frånvaro fortsätter Che, när han inte är i Tyskland och spanar fotbollar, att rapportera om comhem-bomberna som aldrig tycks ta slut.

För övrigt gick mina planer om en fristad om intet när grannen stövlar in och vill bänka sig i tv-soffan med fru och barn för att deras tv är sönder och Sverige visst sparkar boll nere i Tyskland. Visst, ta för er ni bara, säger Sasha-familj och flyr ut på gräsmattan. Lyckligtvis var kvällen rik på solsken.

Zlatan, när bryter du benet?

I SVD idag kan man läsa om hur Fotboll är livet och hur Få sporter väcker så starka känslor. Jag håller med.

Strypa-sig-själv-i-hopp-om-att-komma-till-en-värld-med-bättre-smak-, kräk- och kasta-saker-i-tv:n-impulser är bara en försmak av de känslor fotbollsVM:tider väcker hos mig. Krydda med en supersizedos irritation över att ständigt tvingas se, läsa och höra om fotbollsVM, så börjar vi närma oss den vulkan av avsky jag försöker kväsa.

Är det inte tuggummituggande reklamZlatan eller fotbollsspelarZlatan eller taktikpratarZlatan är det en sjuåring som sjunger ut sin kärlek till Zlatan. Colaflaskor, radio, tv, servetter, internetsiter, menlösa om-sverige-vinner-fotbollsVM-projekt (Låt oss vara realistiska och konstatera att det ska till ett gigantiskt under som aldrig kommer inträffa för att Sverige ska vinna. Men om vi vill dumförklara oss själva genom att handla på Siba och tro att vi ska få pengarna tillbaka, eller om vi tänker vinna pengar genom Halvera, så visst kan vi hoppas att alla kompetenta fotbollspelare blir plötsligt lungsjuka och tvingas stanna hemma så att vi får spela mot Angola.), reklampelare - you name it och där är en äckligt lismande Zlatan. Vi är invaderade av den värsta pandemin på länge: Fotbollshysterin.

Det är med en suck av lättnad jag packar för att bege mej norrut. I modemland hos mina förhistoriska föräldrar existerar minsann ingen Zlatanhysteri. Modemland har sina fördelar.

74:e gången gillt

74 stycken Comhem-tack. Idag fick vi alltså 23 till.
Traven når nästan upp till t610:ans höjder nu.

Skånepågen på Comhems kundtjänst lovade nyss att vi inte skulle få fler.
För det kanske räcker med 74 stycken? sa han skämtsamt. Jag skrattade inte.

Död åt Tengil

The Pirate Bay är nere.

Resultat:

Jag installerar iTunes.

Damn.

Än så länge är jag inte ett dugg imponerad av iTunes utbud.
De låtar jag vill ha finns inte. Inte har jag ett US credit card heller.