För groupies är vi allihopa.

På Grönan förföljer vi mini-Körberg och Idol-Ola som verkar Femkampa som vi. Pinsamt, viskar jag och gömmer mig bakom en soptunna. Anton har mer mascara än jag föreställt mig och Ola ser ut att vara pytteliten. Han är verkligen... UNG, konstaterar vi och känner oss genast gamla och erfarna. Tumultet och uppståndelsen kring film-teamet skapar en stunds vila i min hjärna. För några minuter kan jag släppa alla pretenser och fasader och kapa kontakten till alla känselspröt som är konstant utsända att pejla läget. Det är alltid påfrestande att känna av en ny gruppdynamik. Hur agerar vi här, vem är ledaren och hur kan min roll bli i denna grupp, hur förväntas jag agera nu? Säga/skratta/hoppa/rapa?

Var bara dig själv, är det klassisa knepet. Men "bara jag" måste uppdateras i denna grupp. Nu är det en annan jargong, en annan typ av människor. "Bara jag" blir någon annan. När skymningen faller har jag dragit på mig en ilsken, trött huvudvärk.