Myself, I Hold Your Big Fat Heart in My Hands

Varför lyser inte Antony and the Johnsons stjärna starkare på popstjärnehimlen? Pop är ett missvisande ordvval så vi stryker det och fokuserar på sjärnhimlen helt enkelt.

De är ju genier hela högen! Vilken röst! Vilka texter! Vilka melodislingor! Oj, vilket piano! Åh, en brasskör! Genialiskt! Jag har fallit handlöst.

I tell you I love you
And I always will
And I know you can't tell me
So I'm left to pick up
The hints, the little symbols of your devotion

Antonys röst får mig att vilja sjunka ihop till en tjutande blöt pöl på golvet. Jag kan vara oerhört känslosam. Antony drar fram allt det där fluffiga och rosa inom mig och spelar på just de strängarna med sin lyra. Eller röst. Åh, I LOVE. Det är sanslöst vad bra de är! Alla borde lyssna på Antony. Och gillar man dom inte borde man lära sig att uppskatta dom. Annars går man miste om en sprakande musikalisk (och emotionell också säkert, se på mig, den blöta högen där nere till höger) upplevelse, det är jag övertygad om.



Hope there's someone

Che har åkt till jobbet och jag har sprungit runt i lägenheten och släckt lampor - som vanligt. Onödigt tända lampor associerar jag med lidande spanjorer efter en historia min spanskalärare, underbara människa, berättade i gymnasiet. Tydligen är spanjorernas elkostnader generellt sett mycket höga, vilket gör att de är måna om att bara ha belysningen tänd i de rum de faktiskt befinner sig i. När just dessa spanjorer sedan kom till Sverige förfärades de över hur slösaktiga svenskarna var som har lampor tända i hela hus trots att vi kanske inte ens är hemma. Che är den mest elslösiga person jag någonsin träffat. Antagligen för att han har bråttom i väg på morgonen och glömmer att släcka ner efter sig? Jag upphör aldrig att fascineras.