Why be capable of feelings if we're not to have them?

Tristan & Isolde var inte alls så sentimental eller vacker som den skulle ha kunna varit. Som kärlekshistoria var den likblek och fladdrade förbi obemärkt utan att skapa några bestående intryck. Ändå innehåller den allt som en tragedi i sann Romeo och Julia-anda ska innehålla. Kanske är det just det som är problemet? Kanske följer skaparna något standardrecept för vilka ingredienser en lovestory ska innehålla: släng in en enarmad kung, en missförstådd prins (GO MELOT!), en elak pappa med anställd styling crew i forntidens Irland, en brooding Tristan som är omöjlig att tycka om och så en vacker prinsessa med uppenbara ögonlinser som på något sätt ändå lyckas falla för töntige Tristan, så är det klarrt. Eller inte. Istället blir den förutseebar och tråkig där den annars hade kunnat gett liv åt Tristan och Isoldes förbjudna kärlek som ju ska vara as strong as death. My ass. Mycket tårar och lite känsla. Okej, är de dödsförälskade nu, liksom?

Ska scenen där Tristan och Isolde håller hand i smyg på marknaden vara RÖRANDE? Nej, snarare patetisk och pinsam. Spare me. Jag blir mer berörd av Terminator 2.

Innan jag såg filmen förväntade jag mig att snora hinkvis mot slutet. Well, jag väntade förgäves på några större överraskningar och sådär riktigt tragisk så att den grep tag i mig och slet upp mig från stolen, blev den aldrig. Oj, är den slut redan? Värdelöst. Den enda karaktär jag kände för var stackars Melot. Han var åtminstone söt. Jag gillade speciellt hans flätor. Misstänker att han lånade elake Irländske kungens hårstylist.

You were right. I don't know if life is greater than death. But love was more than either.