I Like You a Whole Slice.

På mitt jobb är vi fyra tjejer och en sådär 150+ killar. Under anställningsintervjun påpekades vikten av att tjejerna på avdelningen har skinn på näsan och vågar käfta emot. Jag har hört det så mycket nu att det faktiskt börjar bli uttjatat. Du ska inte ta så allvarligt på allt vi säger, får jag höra när jag slår mig ner för att luncha bland ett tiotal elektriker och rörmokare med oljiga snickarbyxor och skit under naglarna. Here we go again, suckar jag tyst inombords och klistrar på mitt ansträngda leende. Såhär efter examen är det till min stora nackdel att jag ser så förskräckligt ung ut. Och det är tröttsamt att folk inte verkar kunna ta mig på allvar. Jag är van, skulle jag vilja säga. Jag är med på era noter, jag vet hur världen ser ut. Skulle jag ta illa vid mig för att ni kallar min föregångare för bombade Beirut? Jag har inga känslomässiga band till människan, har aldrig träffat henne, varför skulle jag bry mig? Skulle jag ge er en moralpredikan för att ni skämtar om städtanterna? Jag är tacksam för att ni är bekymrade över att jag har så kort tid på mig att komma in i min uppgift, faktiskt är jag själv ganska bekymrad över vad jag har tagit på mig, men till skillnad från er så vet jag att kapaciteten finns där. Så ge mig en chans. Låt inte mina blå förvilla.