Vow.

Måste sluta piska på mig själv. Efter allt, allt, allt, så tvivlar jag.

Allt blått är blått. I vissa stunder ser jag det så klart för vad det är. Jag uppfylls av någon slags salig tacksamhet som sprider värme genom hela min kropp och letar sig fram till själen och utövar tappra upplivningsförsök. Jag som varit tom, död, fylld till bristningsgränsen av en stor svart ångest. Livet ändrar sig plötsligt radikalt och jag undrar vad jag gjort för att förtjäna det?

Jag är feg och vill skygga undan stora förändringar. Trots att jag snurrat in mig så skickligt i det svarta ångestmolnet och dagligen matat det med förskräckelse, rädsla och oro, tillåts jag inte leva kvar i den mörka tryggheten. För det är en trygghet. Var.

Plötsligt måste jag leva. Och det är oerhört skrämmande. Och stort. Och jag undrar, varför jag?