Matvanor.

Alldeles nyss sa de på TVn att jag är en pizza. Med extra kebabsås.

Huvudbry,

Alltså,

Igår blev jag erbjuden jobb i storstorstan.

Jag och receptonisten grät en skvätt, sen åkte vi till systemet och köpte en flaska rött och en box vitt. En tacopaj och ett par glas senare var vi överens om att detta var en mycket positiv händelse i mitt liv.

Just nu är jag inte riktigt lika säker. Om en en och en halv timma ska jag upp på jobbet.

You'll Be a Bitch Because You Can.

Somnade med blött hår, så idag ser det ut som om jag har ett gäng kanelbullar instoppade vid skallen. Därför blir det pippilotter idag. Är det moraliskt försvarsbart att ha pippilotter när man tagit examen från dagis?

Receptionisten och knäckehäxan lär se rött.

Little Shop of Horrors.

På fredag är jag ledig från jobbet eftersom jag ska till storstan. Biljett har ännu inte inhandlats, men jag förlitar mig på att det finns gott om sistaminuten-biljetter en fredagmorgon. (HA!) Som standard är jag för feg för att chansa på sista minuten, men eftersom jag snart är för gammal för att utnyttja de billigare priserna gäller det att passa på. Sista minuten funkar tills man fyller 26, eller hur är det? Vilken gambler jag är! Det vore till och med en smärre katastrof om jag inte kommer iväg till Storstan under fredagsförmiddagen, så jag är riktigt stolt över min egen förmåga att hålla nerverna i schack.

Ledighet innebär i alla fall en olustig känsla i magen. Just nu är jag övertygad om att, under de åtta timmar jag inte är där och kan torka rent mitt namn, så kommer något surt som länge legat och pyrt att bubbla upp till ytan på den stora häxkitteln och svärta ner allt jag kämpat för. Det vore högst beklagligt. När jag igår efter jobbet låg raklång på den stora blå Ikea-mattan, med hörlurar i öronen och små kaptiverande fantastivärldar omkringstudsandes framför min blick, lyckades jag till och med övertyga mig själv om att jag inte skulle ha något jobb att komma tillbaka till på måndag.

Det var väl kanske att gå till överdrift. Men att överdriva är å andra sidan något jag är oförskämt bra på.

Söndag.

This Happened.

Frågan är vad som hänt med Jyrki? Jag ler gott och tänker Edward Scissorhands/The hulk.

Originalet är fint också.

Det var bättre förr.

Med hjälp av Tracks 1984-2003 återupplever jag gamla kära minnen. Enligt trackslistan 1994 var det här jag seriöst började lyssna på musik. Då gör artister som Me & My, Sonic Dream och Shaggy entré i mitt liv och jag överger Alphaville, Bon jovi, Elvis, CCR och all fransk musik som tidigare präglat min uppväxt. Jag blir helt lyrisk över alla bra låtar som kommit ut genom åren. Vad hände sedan?

Dagens fråga.

I vilken världsdel befinner sig Bankmannen just nu?

I början av veckan fick jag ett MMS med en bild på en trött Bankman och texten "Såhär ser jag ut på vägen till Arlanda".

Jag gissar Barcelona.

Discovery of Diamonds.

Eskimåmor ringer från eskimåland där min Tintinhund för tillfället är på grönbete. Han är försvunnen, skriker hon.

Jag står i kassan på Vero Moda och ska betala en klänning. Eskimåmor busvisslar i örat så jag grimascherar illa och rycker ur öronsnäckan ur örat.

Tjejen vid kassan ler mot mig. Det där hördes ända hit, säger hon glatt. Hunden är försvunnen, förklarar jag och norpar åt mig Visakortet medan jag pillar in öronsnäckan igen.

Pappa är på väg hem med bilen så att vi kan åka runt och leta efter honom på bygden, fortsätter mamma oberört mellan busvisslingarna. Ja, jag har ingen bil och det kanske är någon tik som löper i granngårdarna. Jag har letat på kvarnen och i garderoben och skogen har jag sprungit runt och visslat i och vid dammen är han inte och inte heller bakom stängslet som förra gången. Så nu vet jag verkligen inte var han är.

När pappa kommer hem med den efterlängtade bilen, lyckas jag övertyga Eskimåmor att de kommer hitta hunden. Med viss tvekan lägger hon på luren. Nästan exakt två timmar senare ringer hon igen.

Vi har hittat honom! skriker hon triumferande. Han var inlåst på logen, förstår du, han måste ha gått in dit när jag var där och hämtade ett par skor. Så när vi äntligen kommer på att titta på logen, ja då står han där bakom dörren och viftar på svansen. Men säga något när jag springer runt och visslar och skriker på honom, ja det kan han då minsann inte. Vilken knäpp hund du har!

A Glass of Water Longing For the Ocean.

För inte första gången önskar jag att jag hade en blogg där jag kunde skriva precis vad jag tycker och känner. Fast i rätt tempus.

Yep.

On s'attache.

Typ bäst just nu.

Finfredag.

Imorgon är det kjolfredag. Alltid kjol på fredagar numera. Det är en fin tradition vi har, receptionisten och jag. Jag kommer nog sakna henne. I alla fall.

Framöver borde jag införa ett Antony-förbud på vardagskvällarna. För att bespara mig själv den avgrundsdjupa smärta jag ofrånkomligen tvingas slicka i mig och uthärda. Seriously!

Korvspad.

Jag är missnöjd fast ändå inte. Uttröttad fast ändå inte. Fylld av ångest och missmod, fast ändå inte.

Det är bara svårt att sätta fingret på vad som är fel. Och ändå inte. Jag vet ju.

J'traine des pieds

Olivia Ruiz, en tjej som är oerhört poppis just nu.

Valborg och soffan.

När jag flyttade till Bredbandslandet guidade min tvillingsyster in mig i en irc-kanal, en samlingsplats för de, ursäkta mitt språkbruk, lokala datanördarna*. Vi träffade mycket intressant folk genom den kanalen, med betoning på intressant. Eftersom vi (inte datanördarna förstås) delade på 18 kvadrat och jag skulle upp och plugga tidigt på morgonen, drev hennes naglar som rytmiskt klapprade runt på tangentbordet, mig till vansinne. Det var det ljudet jag somnade till. Antingen det, eller ljudet av mina korridorspolers som spelade kort i köket. Extra påfrestande var det inför tentatider, när jag skulle låsa in mig på rummet och tentaplugga, medan alla andra flamsade runt och hade skoj.

Men det var alltså Valborg jag tänkte skriva om här. För datanördarna fixade alltid en trevlig soffbrännarfest på valborg. Den gick ut på att grilla, kasta skärmar och datorer i backen och sedan slå sönder disketter (som fortfarande var rätt trendiga på den tiden) och skärmar med medhavda slagträn. Den stora finalen gick ut på att elda upp en soffa och så ringa brandkåren när kasen tog sig lite för mycket. Those were the days.

*Inte alla i den kanalen kan rättvist kategoriseras som äkta datanördar, så jag ber om ursäkt för att jag i detta inlägg drar alla över en kam. Ni som känner att ni inte ska ta åt er, gör inte det.