Så hur känns det att leka psykolog, frågar högsta hönset senare, när jag väl blivit ensam.

Vet du om att det går rykten om oss på kontoret? frågar jag och kikar upp mot honom* genom lugg, osäker på hur han ska reagera.

Han slutar bläddra i pärmen och rynkar pannan. Vad menar du? frågar han osäkert.

Jag har fått mig både en och två pikar, just för att du som nu, stannar till och pratar med mig. Min vapendragare, var det någon som kallade dig, fast då trodde jag att de syftade på receptionisten. Någon annan frågade om du stöter på mig, så mkt tid som du spenderar på mitt kontor.

Va? Vem säger så....? Hoppas du berättade sanningen.

Vad tror du om mig? säger jag och ler oskyldigt. Naturligtvis sade jag som det var.

Äh, låt dem prata, säger han efter en stunds tystnad. Dumt att kasta sten när man sitter i glashus... för jag förstår nästan vem som pratat. Han grimascherar.

Mm, jag blir bara förbannad, påpekar jag. Bättre att jag sitter här ensam och allena kanske? Från början var det ju eran klick som välkomnade mig, det klart jag tyr mig till er då.

Just då stövlar receptionisten in och kastar några papper åt mig. När hon ser honom stå där rynkar hon på ena ögonbrynet. Va, är du här ÄN? kastar hon ur sig lite spydigt.

Jajjemän, säger han och flinar stort, heeeeela dagarna.
Du, Sasha, jag bjuder på skjuts sen, garvar han fram när hon försvunnit. Så ger vi dem något riktigt smaskigt att prata om.


* Alltså inte högsta hönset.