Tysken & Jag.

På tåget mot Storstan hamnar jag bredvid en tysk. Irlänning? tänker jag, och sneglar på hans rödfräkniga hy, när jag på hans "ursäkta, ursäkta" uppfattar att han inte är helt svensk. Tysk visar han sig alltså vara. In i det längsta försöker jag undvika samtal. När han suckar, stånkar, vrider och skruvar på sig i stolen, höjer jag envist ipodvolymen i öronen. Tillsist tar han upp sin lilla väska i knät och börjar lusläsa sina biljetter. Stig-Helmer-pedantisk ordning har han i väskan. Allt på sin plats; banan, chokladkaka, långkalsonger (nåja, klädesplagg åtminstone) pennfodral och böcker. Aj, aj aj, tänker jag och flinar tyst.

Men slutligen börjar vi samtala han och jag. Först lågmält och motvilligt, sedan öppnar vi på locket och bubblar på som om vi aldrig gjort annat. När vi diskuterar språk och språklära vet jag inte till mig av glädje. "Du tycker mycket som språk?" frågar han på sin knöggliga svenska. "Jaaaaa, säger jag. Det är ett av mina stora intressen!" "Ja, jag ser, dina ögon blir jättestora och lyyser," skrattar han. Med mig hem fick jag en lista musiktips à la Tyskland. Återstår att se om karl har någon musiksmak.


Hör här: Han gav mig dessutom komplimanger för att jag pratade så rent och lättförståeligt. Detta är första gången (någonsin) som någon tyckt att jag pratar långsamt och tydligt. Första gången. Jag har annars gjort mig ett namn på att vara den som alltid sluddrar fram vad jag vill ha sagt i all hast. Jag är nu mäkta stolt.