En bunt rosor. Självgod? Nej, men jag vill minnas.

Av avdelningen fick jag ett presentkort på en relax-avdelning. "Vi tycker att du är värd detta" Mina ögon var nära att tåras.

När stora, trinda avdelningschefen kommer in och ger mig en bamsekram och säger att det har varit jättekul att arbeta med mej, då är mina ögon nära att tåras.

Du har varit jätteomtyckt, hoppas att du vet om det, säger Gargamelsnubben som jobbar på annan avdelning. Härliga jobbarkompis, vi kommer att sakna dig allihopa. Då är mina ögon nära att tåras.

Det kommer bli otroligt tomt utan dig, säger projektledare, du har satt spår här hos oss. Mina ögon är nära att tåras.

Du är den bäst vi har haft! säger grovarbetarna och ger mig ett gäng biocheckar. De som gått på semester ringer in och önskar lycka till. Jag sväljer tugnt ner klumpen som byggs upp i halsen, harklar mig, försöker få fram ord, stakar mig, börjar om på nytt. Mina ögon är väldigt nära att tåras.

Det kommer inte bli samma sak nu, det kommer inte bli kul att komma in på kontoret längre. För när man kommer in o ser er tjejer, då blir man glad! säger en grovarbetare från annan avdelning. Det blir säkert bra, försöker jag. Nej, sasha, säger han allvarligt, det blir inte det. Och mina ögon är mkt nära att tåras.

Av receptionisten får jag ett vinställ i form av en hund. Hennes ögon är röda när hon lämnar över den och jag känner hur hennes hand liksom sträcker sig ut och kramar om mitt hjärta. Och alla hämningar brister - mina ögon svämmar över. Ute vid kopiatorn står vi och kramar om varandra och låter tårarna tröstlöst rinna. Jag kommer sakna dig, läser jag på kortet. Jag kommer sakna dig också, hulkar jag fram mellan tårarna och vägrar släppa taget.

Det trodde vi inte när vi började skriva om receptionisten. Att det hela skulle sluta så.