Tyck synd om mig.

Jag har köpt en skinnjacka!

Och ett par ridstövlar (typ). Erika tyckte att det var det fulaste hon någonsin sett i skoväg. Själv älskar jag dem. Fruktträdet låter också positiv till min investering.

Sedan är jag inne på kontoret (och jobbar) en söndag. Det är synd om mig.

Told you so.

Robert Jordan har dött.

Vad var det jag sa?

Karl suger.

Fruktträdet med tillhörande pojkvän ska gå på Carl Cox. Sådana tillställningar har tydligen en tendens att börja någon gång vid midnatt. För att övervinna tröttheten spelar de Eurodiscolåtar. Högt, högt. Helst vill de spela trancelåtar för fulla muggar, men där satte jag stopp.

"För jag måste arbeta" påpekar jag.
I säkert 10 minuter höll mitt argument. Sedan börjar de spela trance i alla fall. Mina sympatier går nu till grannarna.

Sorry. Jag försökte.

Vår hustomte.

Såhär är det. Vi har ett spöke i vår lägenhet. Ett spöke som uppenbarligen tycker om att leka med oss. Fruktträdet konstaterar gång på gång hur först osthyvel, sedan potatisskalare försvinner spårlöst för att strax därefter dyka upp på de mest besynnerliga ställen. Igår sprang hon runt i badrummet i vild förtvivlan och letade en morgonrock. "Den var här alldeles nyss - skriker hon. Jag är helt säker på att jag la den på min tvättkorg, precis HÄR", säger hon och pekar på en väldigt tom tvättkorg. 10 minuter senare kommer hon in till mig där jag står och rör i min fil. "Den där morgonrocken du vet, ja, den dök upp nu. Precis där jag sa att den skulle vara. Det är ju tur att vi har att göra med ett snällt spöke i alla fall."

And You are still Shooting the Sky. Still Shooting. Me.

Han stänger ner tv:n och jag känner panik. Vad ska vi nu diskutera?

Men den förväntade tystnaden uppstår aldrig.

Enough is enough.

"Du är så intensiv" får jag höra och jag skäms och tänker att ja, jo, det stämmer ju. Det är jag. Ibland är livet bara jobbigt och frustrerande och retsamt. Någon spelar mig ett stort skämt just nu.

Något sjukt här ligger begravet.

Konstatera kan vi åtminstone göra att jag gjorde en stor fet blunder när jag lämnade mitt riktiga telenummer till Sminkexperten som gav oss "gratis" rådgivning i början av sommaren. En mer efterhängsen person får vi leta rätt länge efter. Ideligen ringer människan och försöker få mig engagerad i diverse sminkrelaterade uppdrag. "För du verkade så intresserad sist vi pratades vid". Uppenbarligen en miss från min sida. Hade jag vetat vilka konsekvenser en dos hövlighet skulle få hade jag garanterat varit mer otrevlig. Och det mest komiska är att jag för tillfället går på knäna av den arbetsbörda som ligger på mitt bord. Skulle jag dessutom planera in ett möte för att diskutera sminkprodukter? SMINK? (Som dessutom är oerhört mycket sämre än det relativt billiga kladd som går att köpa i vanlig affär). Jag fick ett hysteriskt skrattanfall igår när jag lade på luren. Fruktträdet försökte trösta. Igen.

Söndag i skärgården.

Dagens shoppingfynd består av: Vics blå, Vics citron, Vics Red Energy och så Bafucin. Jag anar ett tema.

Havsutsikten.

Tjohoo. Helgen är här. Som jag har väntat. Jag har krupit fram i våra inglasade korridorer och uppför rulltrappor och snörvlat och harklat mig och väntat. Vi har flyttat, från grönt landskap, till rött. Numera sitter vi flashigt och ensamma och kan börja säga på riktigt att vi faktiskt sitter på "ekonomiavdelningen". Sedan kom chockbeskedet att prognoser och uppföljningar ska vara klara på två dagar. Två dagar eftersom jag är nerskickad till Linkeboda på konferens. MOI. Vad jag ska tillföra återstår att se. Jag är smånervig och har prestationsångest som alltid. Så jag har med mig trettielva pärmar hem som jag ska försöka sammanställa till något vettigt.

Fruktträdet och jag var uppe med tuppen imorse och springer runt lägenheten i våra mysbyxor. Gardiner ska hängas upp och strykas, kartonger gömmas undan och golv dammsugas. Här ska städas inför kvällen. Hoppas min hals kryar på sig. Snabbt. Lakritste?

And you know you can always sell any dream to me.

Linkeboda i mitt hjärta.

Det är skönt ibland att ha sådär riktigt ångest-ont i hjärttrakten.
Då vet jag åtminstone att jag lever.
Och känner.

Parce qu'on sait jamais.