Crash

Crash får bra betyg av Aftonbladets Jens Peterson. Börjar misstänka att han inte riktigt delar min filmsmak. Men faktiskt verkar alla som sett filmen tycka om den. Ett exempel är min lillebror som senast i förrgår lät hälsa att den var grym och berodrade mig att se den. När lillebror tycker att nåt är grymt, är det bäst att lyssna. Han är 19 och har just upptäckt livets krångligheter. In the real world spelar det liksom inte särskilt stor roll att man är hipp och lagom inne i Fat Joe-kepsar och jeans som hänger nere vid knäna. Man är ändå bara 19.

När vi träffas diskuterar vi Notorious B.I.G, Tupac och 50-cent. Det är ungefär vad vi har gemensamt. Ok, jag låtsas att vi har det gemensamt för att känna mig lite cool, jag kan medge det. Egentligen är jag inte det minsta intresserad av Tupac. Nej, snarare är det nog de tysta samförstånden vi har gemensamt. Vår kära mor vill nämligen också gärna känna att hon är del av inne-gänget (det är inte klokt vad inne vi är) och försöker alltid hänga med i våra Tupac-konversationer. Då ler jag och lillebror finurligt åt varandra och klappar henne förstående på huvudet. För vi vet ju båda två att vi är way cooler. Som har koll på Tupacs kalsonger och 50-cents ärr.

Poängen med detta inlägg skulle vara att jag somnade när jag försökte se på Crash. Till mitt försvar bör tilläggas att detta skedde mitt under min insomniaperiod. Men ändå. Tänk om det är något fel på mig? Jag ska snart försöka se den igen Jens, jag lovar.