Risk 2

Igår tog jag värsta risken. Det var en sådan traumatisk upplevelse att jag anförtrodde M-G (de arma engelsktalande personer som förtvivlat försöker förstå vad jag skriver undrar alltid vad alla mina 'gasp' betyder, så nu döper jag om honom) efteråt att det nog fick vara en av veckans risker.

Så, risk 2-v.35: Öppna dörren för en främling (Che tycker att risken måste vara mer planerad och anser därför att det inte var någon riktig risk. Men eftersom jag, för att komma på några väldigt vita backuplögner, debatterade med mig själv i säkert två minuter innan jag försiktigt gläntade på dörren, tycker jag att det var en ganska genomtänkt utmaning).

Med främling menar jag alltså en sådan person som jag inte kände igen alls genom dörrens spionhål. Min stora skräck är nämligen tvavgiftskontrollanter, så dörröppningar för främlingar är inget som händer i min värld, alls. Hade inte musiken dånat avslöjande genom högtalarna hade jag antagligen inte öppnat dörren nu heller. Men eftersom Che precis lämnat lägenheten (I normala fall överlåter jag allt oplanerat dörröppnande till honom. Che kan konsten att spela cool, han ljuger sig blå och vägra släppa in dem i lägenheten. Själv står jag gömd bakom dörren och darrar som ett asplöv, redo att skänka dem TV:n om de skulle be mig.) och jag hade sällskap av M-G, plus att killen på andra sidan dörren såg desperat ut, kände jag mig ganska självsäker och öppnade alltså dörren tillsist. Det var P, en kompis till Che. Fast jag kände inte igen honom och såg nog hyggligt komisk ut där jag hängde mig i dörrhantaget, ut genom dörrspringan. Stackars P. Han såg än mer förvirrad ut när jag strax därefter kastade mig ut på balkongen för att skrika åt Che på andra sidan gatan, som alltså stod där och väntade på P, ja inte gatan utan Che, att jag misstagit P för tv-kontrollanten och haft en idiotisk konversation med honom.

Misstänker att P tycker att jag är ett complete nut-case. Vilket i och för sig stämmer rätt bra.