Yes, I'm gonna Be a Diamond some Day

Nashs, Blakes och Fuselis alster finns nu lagrade i min hjärna. Huvudvärken dunkar i takt med winampens bas. Stänga av? I think not. Pressa, pressa. Två dagar kvar. Jag hetsäter litteratur och min hjärna processar lydligt all information. Det jag skulle ha börjat med för två veckor sedan har jag nu drygt två dygn på mig att mata in i minnesbanken.

Ändå är jag lugn som en liten fjällkossa på grönbete. Kära nån vad gott om tid jag har på mig. TVÅ DYGN. Det är ju en hel evighet. Dessutom är det en ytlig rabblasåmycketdukan-tenta. Ingen ekonomisk mardrömstenta med kurvor som ska analyseras och kilometerlånga uträkningar som ska presenteras. Alltså: ingen djupinlärning krävs.

Följer du med till IKANO? frågar Che plötsligt och pekar på ett tomt kylskåp. Jag kastar ifrån mig böckerna, rusar in på toan och drar på mig ett par rena jeans samtidigt som jag sticker huvet under kranen för att ge luggen en genomsköljning. Nackdelen med att ha lugg är att den avslöjar när håret inte är helt nytvättat. Håret är ett känsligt område. Oavsett hur tentasunkig jag ser ut i övrigt (svettig, glåmig och svarta, urgröpta hål som ögon) kan jag aldrig gå ut med fettigt hår. Så, lite vatten under armarna and I am off. Huvudvärken är som bortblåst. En vända till Tornby ter sig just nu lika exotisk som en bal på slottet.