Konsten att andas

Tröttheten felkanaliseras och övergår i stress som nästar sig i min mage. Helst vill jag kräkas tills jag inte längre har något kvar att kräkas upp, men istället sväljer jag ner paniken och försöker avverka åtminstone en av alla tusen måsten. När jag inte förstår en texthänvisning och en uppgift därför blir obegriplig blir jag irriterad och pratar med Herm som förklarar så att jag ändå inte förstår. Då får jag springa runt i lägenheten och leta papper som jag inte hittar och det slutar med att jag får krypa in under sängen och svälja damm och nästan kvävas till döds tills jag hittar mitt papper som inte hjälper alls. Så blir jag rabiat och kastar papper omkring mig och när det inte är tillräckligt är jag nära att hoppa upp i sängen för att slita sönder kuddar med tänderna så att dun virvlar runt i rummet alltmedan blodet forsar fram så det skvalpar i min kropp för att pleasa mitt frenetiskt hamrande hjärta. Någonstans måste all frustration ut.

När allt är som värst och jag är i totalt upplösningstillstånd kommer Che hem. Jag känner mig plötsligt (ha!) som fem år och börjar nästan tjuta av utmattning och ilska över att jag inte begriper den usla hävisningen och så kastar jag böckerna åt honom och skriker att han ju kan försöka att hitta den passage som Herm tipsade mig om som inte alls finns i någon av mina böcker. Fem minuter senare får jag tillbaka böckerna tillsammans med en lugnande klapp på axeln och så skäms jag lite. Där är den ju. Den förlorade sidan. En timme wastad på complete nonsens bara för att jag är usel på att hantera stress när jag är för trött.

ANDAS.