Night Cracked like a Skull

"Skriv begripligt!" "Du borde skriva långa innehållsrika inlägg, som hon den där Foxy." "Skriv mer personligt." "Varför tog du bort DET inlägget?" "Vaddå kaffe och paus, helt obegripligt."

"Nå", säger jag. Ska jag skriva att jag sitter och huttrar i linne och jeans och sniffar rökelse och räknar på avkastningskrav och substansvärden? Att jag längtar till värmen, förfäras över Islamvärldens våldsreaktioner, flaggar för borgerlig framfart, käkar tårta, öppnar brev från kvinnohälsan, plitar på CV:t och vill, vill, vill? Det kan jag naturligtvis. Jag skulle även kunna blogga om vad exakt jag vill och varför jag vill det och varför jag inte vill andra saker och kanske vad jag måste göra men inte borde.

Men jag har valt att inte göra det. Jag har valt att blogga om sådant jag kan blogga om utan att behöva bända upp mitt innersta med kofot. För jag har inte Foxys talträngdhet. Vissa saker vill jag behålla för mig själv; smeka dem till sömns om natten och vältra mig i känslor som bara är mina, mina, mina. Visst kan jag glänta på dörren ibland när det rinner över. Men det är en svår balansgång att ta den vägen utan att lämna ut någon som kan ta illa vid sig. Och det skrämmer mig. Eftersom det hänt.

Visst kan jag göra detta till en politik-/mode-/dejting-/hund-/matblogg. Men läs då hellre någon av de tusen andra bloggare som redan skriver om just dessa ämnen, där känslor filtreras och analyseras och politiska diskussioner förs på hög nivå. Läs Foxy när hon kommer tillbaka. Läs Bianca.

Själv dricker jag honungssötat Champagne Cream-te och försöker hålla trötta ögon öppna med lite Esteban-klur. Tentan närmar sig och jag har inte tid med mitt liv. Än mindre med bloggen. Men jag behövde få ur mig detta. För jag misstänker att jag kommer fortsätta skriva om det som knackar och vill ut. Om de delar av mitt liv jag är villig att dela med mig av. Varför känns det som om jag ska behöva be om ursäkt för det? Sjukt.