Burn My Castles Blue

Av alla mina kompisar önskar jag att jag vore mer som F. Hon är ständigt glad och sorglös, tar allt som det kommer och låter inget rubba hennes lugn. Jag är ofta avundsjuk på F. Hon får allt att verka så enkelt. Och.. kul. "Särskilt kul är det väl ändå inte att kontrollera avloppsbrunnar dagarna i ända F?" "Jo," säger hon och strålar sådär som hon alltid gör. "Det kanske låter konstigt, men när det är det man vill syssla med, ja då är det ju faktiskt superkul!" Och jag ler plikttroget tillbaka och låtsas att jag förstår - fast jag förstår ju egentligen inte alls. Men jag önskar att jag kunde uppbåda ett lika skottsäkert yttre.

Själv är jag en fruktansvärt jobbig människa. Jag analyserar, grubblar och svävar runt i något bottenlöst djup där allt bara är olika nyanser av svart. Att nå ytan är plågsamt. Att andas. Att upptäcka att de rosa puffmolnen bara var en villfarelse. Hur mycket jag än skrubbar och tvättar finns det svarta fortfarande kvar. Det går liksom inte att springa ifrån sig själv. Men jag är ruskigt bra på att övertyga mig själv om att det faktiskt är möjligt.