Driving One of Your Cars.

Pappa samlar på bilar; ju äldre desto bättre. Men att under skoltiden bli hämtade i en trött, skramlande 60-talsbil, var förstås måttligt roande för oss barn. Pappa, du kan stanna här om du vill, jag kan gå härifrån, osv.

Men bilar är alltså pappas hobby. Så när Midnattsolsrallyt rullade förbi grannstaden, blev jag och Eskimåmor ivägskickade med kamera och strikta order om att ta massor med bilder på de legendariska rallyprofiler som skulle dyka upp. Jag tog min käre far på orden och minglade plikttroget runt bland rallyveteraner och bilfantaster som glatt pekade ut rallykändis efter rallykändis varefter jag tog hundratals bilder på växande ölmagar och gamla, upputsade bilar. När stora kändisar (!) som Björn Waldegård kom insusande blev jag uppmanad av entusiastiska hjälp-veteraner att snabbt springa ner och bekanta mig med honom, för han är ju en av de riktigt stora. När jag svettig och anfådd kom fram till Björn knäppte jag snabbt av ett tiotal extremt ointressanta bilder på motorhuv, baklysen och ratt. Men vad vill man egentligen ha bild på? funderade jag och tog istället ett stadigt tag om Björns midja och bad honom att le stort in i kameran. Sedan dundrade så många rallyprofiler in (får jag höra) att jag gick helt upp i min uppgift. Och just då kändes det mer som om jag jagade hippa popidoler än rallyveteraner vars namn egentligen var totalt okända för mig.

När pappa fick se tjusiga bilder på Eskimåmor som ger Björn Waldegård en stor kram, blev han så avundsjuk att han drog slutsatsen att det är dags att säga upp sig. Det är helt otroligt, säger han, att ALLA människor, verkligen ALLA, tom Eskimåmor som verkligen HATAR bilar, kan gå på Midnattsolsrallyt, medan jag, som verkligen VILLE gå, aldrig någonsin hinner.

Den store himself - Waldegård.

Cred till MG för titel. Jag avsäger mig allt ansvar.