Tre iakttagelser.

1) Jag har aldrig umgåtts så mycket med östgötar som nu. När Gustav eller någon annan inbiten östgöte kräks ur sig sin breda östgötska som skär djupa, blödande sår i trumhinnorna, kan jag inte låta bli att grimaschera illa. Östgötska är verkligen, verkligen fult. Jag är glad att jag slipper vara Östgöte.

2) En av mina nyare vänner kommer från Lule. Hennes norrländska språkmelodi är hypnotiserande för min språkhjärna som tror sig vara i Modemland och plockar fram de norrländska fraseringar som bara gör sig påminda där. Till och med i mina öron låter jag som om jag har förfrusit tungan och släpar bokstäverna efter mig i flera timmar efteråt. När jag påpekar det för henne ger hon mig ett spjuveraktigt leende och ser till att överdriva sin dialekt hela kvällen. Dagen efter hälsar jag på mina kollegor på brett Lulemål.

3) Svenskan tränger undan franskan. Det är sorgligt. I dag stod jag i kö framför några franska herrar som pratade så vackert att jag fick ta stryptag om mig själv för att inte vända mig om och kommentera. I färskt minne har jag Maria, från reprisomgången av skandinaviska top model 2, som visade ypperliga tendenser på total avsaknad av social kompetens, och jag får erinra mig själv om att man inte kan göra vad som helst utan att anses vara lite knepig. Och knepigare behöver jag inte anses vara? Det är illa nog att jag - ve och fasa - tilltalar folk på bussen.