Love in the End of December.

Så jag köpte ett par svarta ballerinor. För de svarta ballerinor jag redan äger (två par) är såklart inte lika perfekta som mina nya. Par 1 har för höga kilklackar och är således inte jättebekväma att trippa runt i en hel dag, och par 2 är alldeles för platta och eh, nakna. Receptionisten och jag planerade att sluta tidigare för att hinna ut till Tornstaden och våra skospan i god tid, vilket resulterade i att jag tryckte på fel knapp i datasystemet så att hela divisionsbasen hängde sig. Stolt blev jag då. Ännu stoltare när jag dumpade problemet på en kollega och smet iväg som en liten hund med svansen mellan benen för att blidka receptionistens stressade blickar. 45 minuter sena blev vi på grund av mina missöden.

Receptionisten har inte ett helt positivt inflytande på mig. I veckan har hon exempelvis fått mig att prova Nutrilett och diverse soppor till lunch. Jag har helt enkelt svårt att inte ryckas med i hennes periodvisa bantningshets. Sopporna var förvånandsvärt goda, men Nutriletten var bland det vidrigaste jag någonsin smakat. Hur pallar folk? Dessutom möttes jag av sådana pikande kommentarer av mina avdelningspolare att jag skämdes och fick hälla upp sörjan i en mugg så att det åtminstone inte gick att se eländet. Smygbantning för en dag alltså.

För övrigt så tog det tio minuter från det att Che parkerat sina USA-väskor innanför dörrarna tills det att diskmaskinen gick igång. Well, vad säger man. Ingen är perfekt?

Find What is Real.

Rensar huvudet med lite In Flames. Andas, andas, andas. In, ut, in, ut.

Yeah. Ibland är jag på toppen av berget. Och rockar. Fett.

Ikväll ska jag bara finnas. Andas. Äta god mat. Indiskt. Yogi?

"Jag vet att du är stresstålig" sa högsta hönset idag.
Stresstålig. Moi. Sug på den.

Men på något bisarrt vis så stämmer det. Samtidigt som jag är den mest stressade person jag vet om, är jag också grym på att hantera stress på jobbet. Kanske för att det inte direkt involverar mig själv och min livssituation? Kanske. På något bisarrt vis förblir jag detached. Den når mig inte.

Wherever She is Raging, She Takes All Life Away.

Envy. Is a picture.

Hur tänkte dom?

Telias nya pratande automatiska kundtjänst är dagens skämt.

Mycket lustig.


"Här får du själv tillfälle att beskriva ditt ärende. Säg vad ärendet gäller."

"Eh... Kabelbrott"

"Felanmälan fast telefoni, stämmer detta?"

"Ja."

"Var vänlig, svara Ja eller Nej, felanmälan fast telefoni stämmer detta?"

"Ja!"

"Var vänlig, svara Ja eller Nej"

"JAAAAAAAAAAAAAAA"

"Var vänlig, svara Ja eller Nej"

....

Inte ens jag sluddrar så förskräckligt att det blir svårt att särskilja ett JA från ett NEJ.

Och när jag sedan kommit så långt att jag får börja knappa in mina val istället, så möts jag av budskapet att kundtjänsten är stängd. Stängd! Efter att ja skrikit och knappat mig fram i en djungel den senaste kvarten. Kunde de inte ha sagt det i början?

Dagens irritationsmoment #75. Efter bananflugorna, den trasiga diskmaskinen och det störande skallebanget. Bananflugorna har jag gillrat en vinflaskfälla åt. Komsi.

Release Me.

Många har tröttnat, men eftersom jag sällan kikar på tv har jag missat hysterin.



I like it.

Och jag är säker på att världen passar på att konspirera mot mig för att Che är i Chicago. Diskmaskinen lägger av och ljudet på datorn trasar sönder bara några timmar efter att han åkt. Skoj. I now have a dishwasher to fix.

Det gäller att ta vara på sommaren.

Det är bara i Sverige folk klär av sig i bikini och flyttar ut på gräsmattorna med sina grillar i april.

Only in Sweden I tell you. Sommaren är kort, kort, kort.

Forget me Not.

Don't Shed a Tear for Me.

Ja, det är knäppt och jag vidhåller å det bestämdaste att det är knäppt.

Livet. Life, my friend, life. Existensiell livskris nummer 75, välkommen, ta en kölapp och ställ dig på led.

Jag blir förvånandsvärt lätt nedbruten. Fortfarande. Och jag kan inte ens med att klaga utan att skämmas. Över att jag vågar klaga.

Men du, är det inte knepigt i alla fall? Att somliga kan tyckas ha allt.

Hur gör dom?

I'm a Pill Popper, Yes I am.

På tåget norrut trycker jag i min bafucin, alvedon och nässpray. Ändå blänger alla gamla tanter och ghettopojkar på hon den där tjejen som sitter och snorar så förskräckligt i vagn nummer tre. Så mellan 17-23,30 är varje snorning extra plågsam och förudmjukande eftersom jag nu faktiskt skäms över att jag tagit med min förkylning i offentlig kupé.

Men jag är nästan helt frisk nu. Febern är ett minne blott och jag kan till och med svälja obehindrat. Ingen mer tycka-synd-om-sig-själv eufori alltså.

Egentligen tänkte jag blogga för att berätta att något lustigt inträffade när jag loggade in på MSN på modemlandsdatorn. Plötsligt överfölls jag nämligen av meddelanden som skickats i mars, trots att jag varit inloggad i Linkeboda flera gånger sdan dess. Jag ber alltså om ursäkt för alla msn-mess jag inte svarat på som kanske till och med varit direkta frågor och alltså förtjänade att gå ett bättre öde till mötes än ignorerings-döden. MSN verkar inte vara kompatibelt med Linkeboda. Heller.

Imorgon syns vi på tåget igen! Jag är hon som sitter invirad i tre lager angora-tröjor och svettas.