Overstayed my Welcome.

Det är Modemland som river och sliter i mig.Här är varenda skrymsle så fullproppat av minnen som blir så levande och påträngande att jag förväntar mig att snubbla över en skugga, en glimt av något undanskyfflat, så fort jag vänder mig om. Tillsist inbillar jag mig att jag tvingas sparka ner skuggfigurer bakom varje sten. Jag borde sätta mig ner och konfrontera mina spöken. Min tystnad tolkar de som om jag inte bryr mig; när sanningen är att jag inte orkar med deras anklagande blickar. Nu är jag bara en inkräktare på deras revir. För att gå vidare stänger de mig ute och låtsas inte längre se mig, precis som jag lämnat dem begravda bland skuggor och halvdöda minnen som bara blir till kött och blod i Modemland. Ingenstans är vemodet och längtan så djupt rotade som här. Skogarna, myrarna, sjöarna, fälten, den spruckna asfalten och de övergivna vallarna, allt det som utgör kärnan i Modemland, basunerar ut så mycket vemod att det skapar ett brännande eko inom mig.