Frustration.

Varken kaffe eller Perishers hjälper.

Jag vill hoppa sönder alla telefoner. Kasta datorn i golvet. Tappa ner tvn från balkongen. Låsa dörren och spola ner nyckeln i toan. Konstigt nog känner jag mig fångad. Vilse i en återvändsgränd.

Och getingåret vägrar ta slut. Getingarna vill sitta mellan mina händer på tangentbordet. T och W är speciella favoriter. De älskar att jaga mig runt lägenheten (getingarna, inte T & W). De följer med ut på balkongen och försöker bygga bo bakom mina solglasögon. Framstår jag som mer tasty för att jag kryddar tet med honung? Eller smörjer någon in mig i honung om nätterna? Antagligen avsöndrar mina porer ett delikat honungsos.

Posten är störande. Telefonen kväver. Jag vill bara vara. Kan jag inte bara få vara. Till och med kaffekokaren gör mig irriterad. Jag börjar gråta av att läsa om Danielsson och kidnappade Natascha. Paris förhatliga video verkar full av dolda budskap som alla gör mig känslosam och tårögd. Världen konspirerar. När ICA-tjejen ler fånigt vill jag kasta en yxa i ryggen på henne. Varför ler hon nu plötsligt? Vi hatar ju varandra.

Pmsen har talat.