Om en virrig morgon

Spanjoren, som visar sig vara Columbian, blir förvånad när jag plötsligt börjar prata flytande spanska. Du har lurat mig! utropar han och smattrar iväg på en spanskanivå som skiljer sig markant från våra mödosamma, fåordiga spengelska konversationer. Che har kommit hem. Che låter mig låna sin spanska. Äntligen lyckas jag förklara allt det där jag ville säga till Columbianen. Och det är så lätt. Spanskan forsar fram och jag minns. Men den där charmen i att inte förstå någon, att tvingas ta till alla knep man kan för att förmedla ett enkelt budskap, den är borta. Och Columbianen är bara förvirrad. Vilken del av landet är du från? Sverige, lugnar jag. Sweden, Suecia. Och nej, jag vill fortfarande inte webcamma med dig.

Che går för övrigt runt och luktar i lägenheten. Det luktar så rent överallt här nu, säger han. Jag instämmer.