Not Today - Maybe Tomorrow.

Strumpbyxor, svarta kjolar och små koftor bildar enorma tygkojor över mitt golv. Så jag flyttar ut spegeln i köket, snurrar runt i ännu en kjol och vänder mig till Che. Denna då? frågar jag. Överklädd? Funkar? Che suckar uppgivet och påpekar än en gång att det inte spelar någon roll vad han säger. Jag kommer ändå ta något helt annat i slutändan. Och det är sant. Jag lider av grav beslutsångest och velar in i det sista. Nästa problematik blir nyårspresenten. För något måste jag ta med? Väl? Du är otrolig, säger Che medan han knyter slipsen. Nervös över vad du ska ge bort. Men nu sitter jag här med nymålade naglar och nytvättat hår och känner mig ganska lugn och avslappnad inför kvällen. För jag är ganska säker på mitt klädval. Och presenten är nedpackad, skjuts fixad. Nästan två timmar till godo och jag är.. klar? Kan det vara möjligt? Måhända ett tecken på att 2007 kommer bli mer organiserat? Det kan bli ett nyårslöfte att spinna vidare på.

Så gott nytt 2007 Sverige. Särskilt gott nytt år till alla Linköpingsbor, Stockholmare, Västeråsare och modemländare. Vi ses nästa år.

Goodnight and Go.

När det tar 4h44min20sek att ta hem iTunes så ger jag upp. Because I'm a quitter baby, yes I am.

Inte ens i djupaste Modemland har vi haft en helvit jul. Den är blek, grådaskig och lite pudervit på sina ställen. Första svenska julen, mig veterligen, utan de meterhöga snövallarna. Som vanligt säljer jag tomtar och lyktor och gör silverglittriga julbuketter. Some things never change.

Wind it Up!

Borde jag hata Gwens nya joddlarlåt? Älska? Jag är rådvill. Anskrämlig är den förstås, men ändå rätt så... charmig. Ja, charmig. Funkar att förfrysa tårna till i väntan på bussen. Om man heter Sasha och nödvändigtvis måste trampa runt i tunna klapperskor fryser man nämligen tårna av sig. Det är mindre charmigt. Samtidigt tycker jag att Wind it up kan få vara signuaturmelodi för resten av året. Fast då i annan bemärkelse. Årsbokslut, flämtar alla projektledare och sliter och drar i mina svettiga armar. Och jag gör mitt bästa för att hinna städa bland siffror och konton, balansera kostnader och inkomster och stoppa undan pengar och trolla bort förluster. Wind it up, wind it up, sjunger vi falskt i kör.

Est-ce que je rampe comme un enfant?

Jag har köpt en naturvit kofta. Ja, det är sant. En vit. Vad händer? undrar ni, och jag är faktiskt lite småchockad själv. Men svaret är enkelt; koftan var slutsåld i svart, och jag är anser inte att min nuvarande hårfärg kommer till sin fulla rätt mot en lila kofta. Så det blev en vit. På darriga ben stapplade jag ut från JC och undrade om jag helt tappat förståndet. Sedan har jag tjatat hål i vänners öron för att få mitt köp bekräftat, samtidigt som jag poserat framför spegeln i säkert flera minuter.

Eftersom jag sällan tycker att vitt är särskilt snyggt, annat än på sommaren förstås, så kan min historia med de vita plaggen göras kort. En vit polo i högstadiet, en vit sommarklänning (den jag hade till studenten) och ett par vita byxor är väl ungefär vad jag äger i vit väg. Och så nu en kofta. Jag är fortfarande småskeptisk. Passar jag verkligen i vitt? Är den inte supersvår att tvätta? Att hålla ren? Och vit? Ja, det är ungefär de problemen jag brottas med just nu. Un dimanche soir sur la terre.

Om tala är silver är nog tiga brons.

Receptionisten pratar gärna om sig själv. Mycket gärna. Frågar jag om hennes helg, en sådan där retorisk artighetsfras man måste häva ur sig för att verka intresserad, får jag ett utlägg om hennes spirituella övertygelse som bottnar i när hennes hund dog för fem år sedan, eller hur hon resonerade när hon gav sin kusin en dörrmatta i födelsedagspresent vilket leder fram till en diskussion (läs: monolog) om hennes val av tapeter och mattor och gardiner och whiskeysorter. Stundtals kommer jag på mig själv med att studera hennes hårbotten och fundera vilken hårfärg som är hennes riktiga, hur lång tid det tar henne på morgonen att lägga en så hård make-up, eller hur mycket spray som går åt varje dag för att hennes hår ska lägga sig i dessa fantastiska prinsessfrisyrer. Automatiskt ler jag och säger "usch", "nej", "vaaaa", "nejmen" med jämna intervaller, trot att mina öron kopplat bort den breda östgötskan för längesedan.

De flesta människor tycker om att prata om sig själva. Jag tycker det är skönt. När jag umgås med såna människor är det fullt tillräckligt att verka tyst och förstående och, framförallt, intresserad av vad de berättar. Själv kan jag bidra minimalt med information från mitt eget liv. Och mitt privatliv är inte något jag gärna diskuterar med ytliga bekantskaper, en spärr många andra verkar sakna. Ta min bussflört. Han berättar mer än gärna om brustna hjärtan, sålda hus och bastuöldrickande. "Aha," "oj, " "vaaaa?," "nejmen, det menar du inte," "det är helt sjuuukt," är kommentarer jag sprider omkring mig som flugor i vinden, vilket naturligtvis måste betyda att jag är en särdeles tråkig människa. Du har bara stor integritet, skulle eskimåmor ha påpekat om hon läst detta. Sanningen ligger nog någonstans mitt emellan. Sedan att jag, i en tramsig, ångestladdad blogg på den globala webben, skriver om hur skönt det är att slippa diskutera sig själv, gör mig antagligen till den störste hycklaren av alla.

Som Allhelgonafrost.

Vissa minnen vill jag linda in i bomull och låsa in i flammsäkra skåp. För att aldrig glömma.

I'm a wacko-head, yes I am.

Och helt seriöst, även om det naturligtvis är fint att ha cash för sig själv också, så är nästan det bästa med att jobba att jag plötsligt har pengar jag kan låna ut till lillebror. Då ser jag någon mening i att allt blivit som det blivit när det blivit det. Inte tidigare.

Hair, Hair, everyhair.

Vill du inte ha lite spray i håret? frågar receptionisten och fluffar till sitt eget hår som redan sträcker sig upp mot månen i en sockervaddsliknande kreation. Några minuter senare går hon lös på mitt hår med en sprayburk som luktar precis som mina somrars bekämpningsmedel. Instinktivt håller jag andan och vill vända bort huvudet från det hemska gift som grabbar dödstag om mina lungor och hotar att få mig att kräkas på handikappstoaletten, den enda toalett vi lyckats hitta i hela sporthallen. Men receptionisten tar mitt huvud i ett järngrepp och när hon tillsist ger med sig och jag kan öppna ögonen igen utan att de tåras, skrattar jag så mycket att jag börjar gråta ändå. För tjejen i spegeln har ett hår som ser ut som ett slagfält från franska revolutionen. Jag tänker Napoleon, häxan i Narnia, trollmor i tomteskogen, och jag skrattar tills jag vrider mig i krampaktiga anfall på golvet. Mitt hååår, vad har du gjooort? bräker jag åt receptionisten som beundrar sitt verk med alkoholdimmiga ögon. Gulllegull, vad gullig du blev! säger hon, så guuulllig, jääättegullig!

Riktigt bra går det inte att få mitt hår igen, oavsett hur mycket jag sliter och drar och, för att citera receptionisten "lugnar ner håret". Nej, ett par kråkor han säkert bygga bo där uppe, misstänker jag. Så när vi möts i dörrarna av ett smattrande regn, drar jag en lättnadens suck. Vilken TUR att vi ska GÅ i regnet, skrattar jag och vänder mig åt receptionisten som förtvivlat greppar tag om jackan för att få den att skydda den pyramidformade spiralkrona som kröner hennes huvud.

The Howling.

Within Temptation har varit gravida och fött barn de senaste två åren, men nu är de på g igen! Den nya låten heter The Howling och verkar vara soundtrack (?) till ett spel som heter Spellborn.

Kika/Lyssna på låten här.

Eftersom jag vid det här laget är utsvulten på lite Within så gillar jag låten, även om den verkar spinna vidare på det mer poppiga sound som föddes med förra plattan. Videon/spelet går nog hem hos många teens. Well, är det i Final Fantasy-stuk går det säkert hem hos mig med. Men sån tur har vi nog inte.

Nyaste Final Fantasy är förresten riktigt svårspelat. Storyn har inte gripit tag i mig ännu, efter hela... erm, säkert 1 timmes spelande. Men för ett Final Fantasy är det ett uselt betyg.

The Howlinghemsidan.

Wasted Wishes.

Kan de inte skicka iväg Fuglesang snart så vi tillåtas glömma bort honom?

Sexy Back.

Jag hade inte tolererat att min pojkvän lekte visiteringspolis med andra tjejer på krogen. Det var mest det jag ville säga.

Inte min flickvän/hustru heller för den delen. Eller make.

Hurt

Sveriges största lager av Lucia chokladglögg finns nu hemma hos mig i Linköping. Hela fem ½ flaskor står nere på köksbänken. Det du.

Som konsekvens av min sömbrist efter helgens bravadutflykter till Vadstena och Sjögestad, är jag idag så trött att jag haft nedsatt syn på högerögat och vad som känns som två bomullstussar instoppade i öronen. Särskilt frustrerande när högerögat utan förvarning börjar muskelrycka mitt i en diskussion med chefen. Mina rödsprängda, konstant halvgråtande ögon berättar i och för sig sin egen historia. Ikväll överlämnar jag därmed glatt underhållningen till fröknarna Cohen och Aguilera. Musik och is är en fin kombination tycker jag.

Så lutar vi oss tillbaka och slappar av till....

IdolMarkus släng dig i väggen - typ.

Want To Travel With Him.

Stressigaste veckan so far. Har knappt sovit en blund. Provat dyr whiskey och skakat hand med viktiga kostymnissar. Förundrats över det bananskal jag glidit fram på.

Julmarknad i Vadstena idag. Ses där?

Hoppsan.

Lejonet
23/7-23/8
Stjärnorna säger: Påökning.
Efter att du otippat får barn på fredag får du bråttom. Lördag blir det stans alla barnklädbutiker, söndag blir det salsa för bebisen och Pettson & Findus: Tomtemaskinen. På måndag får du droppa bomben om föräldraledighet för chefen.