Love Me or Hate Me

Söndagsmusik.

Utmattad. Temat på helgens soff-inflyttningsfest som senare blev dubbel födelsedagsfest, var Latino- kurdinspirerat, ett så kallat Latinokurdparty. Jag har alltså lagat patacones, serverat Ceviche, mumsat Japerach och grimascherat illa till den sura Tershiatsalladen. Jag har ätit så otroligt mycket god Ecuatoriansk och Iransk mat att magen står i fyra hörn och jag gått upp minst två byxstorlekar. Förutom Cevichen var nog Empanadasen, yuckan och Nan-brödet godast. Mums! Jag har förälskat mig i latino-musik, övat på min spanska och dansat magdans. Nu är jag så otroligt utmattad att jag legat ihopkrupen under varm filt i soffan hela dagen.

Men skoj var det. Jag skulle lätt kunna förälska mig i latino-kulturen. Om det inte vore för min redan inbitna francofili förstås.

Vivir Sin Aire

Du förstår ju inte.

The Name Thing.

Det är lustigt det här med namn. Caroline, Marlene, Karin och Johanna var namn som låg högt på mammas lista när jag föddes. Men inget av dem höll. Caroline, nej, då tänkte hon på Karolinerna. Marlene fick henne att assosicera till den tragiska självmordsballaden om Lili Marlene. Karin och Johanna fungerade inte heller eftersom de inte är särskilt internationellt gångbara. När hon så såg en bild i en tidning på en flicka som sprang över en sommaräng med mitt namn i stora feta bokstäver tryckt över skallen, ja då visste hon vad jag skulle heta. Jag vet inte hur många gånger hon har berättat det där för mig. Och med all den känsla hon lägger i berättandet blir jag lika gripen varje gång.

För det är något speciellt det där med namn. När det blev bestämt att min hund skulle flytta in hos mig bytte jag namn på honom en fem-sex gånger innan jag blev nöjd. Stackars hund, sa kompisar skämtsamt, han blir säkert schitzo av alla namnbyten. Men varken Ellioth, Disco, Jael, Michel, Chili eller något annat jag tänkte kalla honom för, höll i längden. Namnet måste passa.

När två av mina kusiner fick heta (syskon) John och Johannes, klurade vi länge på hur föräldrarna tänkte. Men, det är ju samma namn! konstaterade vi, hur kan man döpa sina söner till samma sak? Och när Mellanbror döpte yngsta dottern till Therese, förstod vi inte heller hur han tänkte. Ännu en Therese? Men det finns ju redan två Therese i närmaste släkten? Och så Rasmus, liksom, hallå, Rasmus låter ju som en liten knähund?

Men namn går ju uppenbarligen i mode. Det konstaterade vi på lunchen häromdagen. Mammas faster blev exempelvis helt förskräckt när hon fick veta vad jag skulle heta. Själv hade jag gärna velat heta Alice, efter den mormor jag aldrig fick träffa.

Now I Wear the Brand of Traitor - Don't it Seem a Bit Absurd?

Bland mina kollegor är det betydelsefullt att ha ett stamkundskort på Harrys. Hosta ur dig att du har ett vip-kort och du stiger genast i rangskalan.

"För du vet, jag har ju varit VIPPARE i fyra år nu säkert."

"Jaha... eh... så.... kul..."

Så jag raggar inte desperata, medelålders män med flint och ölmage varje lördag. Det är en av mina större brister.

Hör & häpna

Det funkar! Vad händer!

Röda Hunden.

Den virvlande utmaningens dag.

Virvla utmanar och jag nappar.

Fem påståenden, fyra sanna, en falsk.

1. Jag har jagat argsinta flodhästar i trädgården
2. Min pappa kallas Snygg-Anders i Modemland
3. Bonde-söker-fru-Markus dansade tryckare med mig i helgen
4. Jag har varit prins i Frankrike
5. Fatölsanläggningen är ett givet inslag på min inflyttninngsfest i helgen

Se! Till och med jag har ju svårt att komma ihåg vilket som inte är så sant.

De personer vars bloggeri jag brukar försöka uppmuntra genom att utmana är alltid utomordentligt duktiga på att ignorera mina utmaningar. Men skam den som ger sig! Varsågod Stefan, Bankmannen och Che, jag övverräcker härmed facklan till er.

Phantom Agony.

Det låter helt vansinnigt, men Che kan vittna om att det är sant, för dagens stora nyhet är att jag klämde mitt huvud i bildörren. KLONG, sa det när smärtan gjorde inbrott i mitt huvud och tog hela min koncentration i anspråk. Hur gick det? skrek Che oroligt och jag snyftade fram att det gick bra. Men du gråter ju, konstaterade han och synade mig oroligt. Ja, men det är bara för att det gör så ooont, snörvlade jag och torkade tårarna. Jag fick ju behålla tänderna, förklarade jag senare, och inte blöder det heller.

Men jag är svullen och öm och har suttit med en påse is tryckt mot ansiktet hela kvällen. Det är fullt tillräckligt. Jag förbereder mig på att ta emot en del skrattsalvor imorgon när jag släpar mig in på kontoret. Förutsett att jag berättar sanningen. För att lyckas klämma sitt eget huvud i en bildörr låter, milt sagt, rätt osannolikt. Eller enormt klantigt.

Snön lyser med sin frånvaro på taken, endast tomten är vaken.

Jag är den som vaknar tidigast i Linköping?

2007 börjar som 2006 slutar. Kan inte sova. Dödstrött. Mobilen har fortfarande svårt att hålla fast vid telias nätverk. Mellan 12-2 inatt var kontakten totalt bruten. Min blommige vän tror det är den 1/1 2000. Men jag lekar tidsmaskin och lyckas ställa klockan på 10, för sju år sedan, måste, måste tvätta. Klockan 7, när min tvättid börjar, inser jag att jag lika gärna kan kliva upp, för i min halvslummer ger jag liv åt yxmördare och saw-imitatörer vilket bara gör mig ännu mer snurrig och illamående. Medan tvättmaskin nummer ett går igång brygger jag kaffe till min skrikande mage och kikar Miami Vice. Under tiden planerar jag i vilken färg jag ska färga mitt hår under 2007 och vad jag ska äta till lunch. Take-out-lyx idag? Ännu en sak som skriker 2006.

Som straff för att jag är den som vaknar tidigast i staden tvingas jag underkasta mig utmattningens (den skära morgonhimlen gör mig alldels varm och filosofisk) piska. Det sista trappsteget får det att svartna för ögonen. Vid 12 ska jag nog försöka sova. I nytvättade kläder. Go'natt!