The Name Thing.

Det är lustigt det här med namn. Caroline, Marlene, Karin och Johanna var namn som låg högt på mammas lista när jag föddes. Men inget av dem höll. Caroline, nej, då tänkte hon på Karolinerna. Marlene fick henne att assosicera till den tragiska självmordsballaden om Lili Marlene. Karin och Johanna fungerade inte heller eftersom de inte är särskilt internationellt gångbara. När hon så såg en bild i en tidning på en flicka som sprang över en sommaräng med mitt namn i stora feta bokstäver tryckt över skallen, ja då visste hon vad jag skulle heta. Jag vet inte hur många gånger hon har berättat det där för mig. Och med all den känsla hon lägger i berättandet blir jag lika gripen varje gång.

För det är något speciellt det där med namn. När det blev bestämt att min hund skulle flytta in hos mig bytte jag namn på honom en fem-sex gånger innan jag blev nöjd. Stackars hund, sa kompisar skämtsamt, han blir säkert schitzo av alla namnbyten. Men varken Ellioth, Disco, Jael, Michel, Chili eller något annat jag tänkte kalla honom för, höll i längden. Namnet måste passa.

När två av mina kusiner fick heta (syskon) John och Johannes, klurade vi länge på hur föräldrarna tänkte. Men, det är ju samma namn! konstaterade vi, hur kan man döpa sina söner till samma sak? Och när Mellanbror döpte yngsta dottern till Therese, förstod vi inte heller hur han tänkte. Ännu en Therese? Men det finns ju redan två Therese i närmaste släkten? Och så Rasmus, liksom, hallå, Rasmus låter ju som en liten knähund?

Men namn går ju uppenbarligen i mode. Det konstaterade vi på lunchen häromdagen. Mammas faster blev exempelvis helt förskräckt när hon fick veta vad jag skulle heta. Själv hade jag gärna velat heta Alice, efter den mormor jag aldrig fick träffa.